En skola som vi kunde ha haft i Sverige

En av veckans viktigaste skolhändelser ägde rum på tisdagen på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, under rubriken: ”Ett utbildningssystem för konkurrenskraft. Pasi Sahlberg om finska lärdomarlänk till annan webbplats”.

Publicerad Av

Frågan som ställts så många gånger de senaste åren var också här: Varför lyckas den finska skolan så bra i förhållande till den svenska? Handlar det om lärarna, eleverna eller kanske ägarformerna? Vad kan Sverige lära av vårt östliga grannland när det gäller utbildningssystemet? Och finns det en motsättning mellan kreativitet och traditionell kunskapsinlärning i skolan?

Det finska exemplet diskuterades när SNS Utbildningskommission arrangerade det som ska bli den första i en serie konferenser om det svenska utbildningssystemet.

Huvudtalare var alltså Pasi Sahlberg, som skrivit den internationellt uppmärksammade boken "Finnish Lessons: What can the world learn from educational change in Finlandlänk till annan webbplats?" Utvecklade sina tankar.

Idag är han generaldirektör för Cimo, en finsk expertmyndighet på utbildningsområdet. Sahlberg är utbildad lärare och disputerade på en avhandling om lärarrollen 1996.

Under rubriken ”Finska lektioner” underströk Pasi Sahlberg att kvalitet i undervisningen och likvärdighet hänger ihop. Genom att satsa på likvärdig undervisning så satsar man på kvalitet i undervisningen. En sanning som borde vara självklar, men som en och annan säkert har svårt att svälja…

Vidare berättade Pasi Sahlberg att hälften av alla grundskoleelever har fått någon typ av specialpedagogisk insats. Men det är inget konstigt eller stigmatiserande att få särskilt stöd i den finska skolan.

En skola som man börjar i vid sju års ålder. En skola där eleverna har färre undervisningstimmar än i andra länder i OECD. En skola där lärarna undervisar färre timmar än de flesta lärare i OECD-länderna. Men centralt är att de undervisningstimmar som ges är kvalitativa. Eller som Pasi Sahlberg sa:
”Less is more.”

Det visar sig att man också har en mindre mängd läxor i Finland än i Sverige. Och de hemläxor eleverna får är läxor som lärarna vet att alla elever klarar av. Inget nytt finns i läxorna. De är endast repetition. Pasi Sahlberg underströk att läxorna inte är avhängiga av föräldrastöd!

Vi vet att det är mycket attraktivt att läsa till lärare i Finland. Enligt Pasi Sahlberg är de främsta incitamenten för att bli lärare i Finland att man har passion för undervisningen. Det är inte lönen eller arbetsvillkor som lockar, även om både lön och arbetsvillkor är bättre än i Sverige.

Dessutom gallras rätt studenter fram genom olika test. De som söker måste visa sig lämpliga för läraryrket. Det krävs alltså både bra betyg och lämplighet för att komma in på den attraktiva lärarutbildningen. Visserligen är skolan kommunal i Finland. Men genom en högkvalitativ och krävande lärarutbildning ser staten till att standarden både på lärarna och på skolan är mycket hög.

Pasi Sahlberg visade bland annat ett schema där han jämförde vilken väg Finland valt och vilken väg andra, särskilt de anglosaxiska länderna, valt.

Ofta är det motsatta vägar. I Storbritannien har man satsat på att inspektera så mycket som möjligt och att låta eleverna ha många prov. Skolan är mycket toppstyrd. Det gäller både för lärare och för rektorer.

Finland har valt den motsatt väg. Med mycket stor frihet och förtroende för lärarna, som alla är behöriga i ämne och skolform. De finska kommunerna har inte tillåtits experimentera med behörigheten och låta vem som helst gå in i ett klassrum och börja undervisa. Systemet litar på att lärarna man utbildat är bra/bäst. Förtroende för och tillit till lärarna är nyckelorden.

Pasi Sahlberg noterade att Sverige är på väg mot det anglosaxiska hållet, dock kombinerat med tydliga marknadsinslag som inte hade någon anhängare i Pasi Sahlberg.

Slutligen gav Pasi Sahlberg fem finska lärdomar, eller lektioner:

1)      Likvärdighet och inte valfrihet.
Likvärdig undervisning ger kvalitet i undervisningen.

2)      Anpassad och inte standardiserad.
Eleven i centrum, men inte bara som individ.

3)      Förtroendebaserat ansvar och inte marknadsbaserat ansvar.
Inget behov av inspektioner och tester, det finns ett förtroende i grunden.

4)      Pedagogik och inte teknologi.
Det är pedagogiken som står i centrum inte tekniken. Tekniken är ett verktyg.

5)      Professionalitet och inte amatörism.
Lärarna är rätt utbildade och behöriga i ämne och skolform. Därtill är lärarutbildningen rätt dimensionerad efter behoven.  

 I stora drag kan man säga att man i Finland fortsatt utveckla den skola som Sverige hade innan kommunaliseringen och innan friskolereformen. Det kan ju kännas lite bittert att allt, alltså även barnet, slängdes ut med badvattnet i den svenska skolans reformiver på 1980- och 90-talet.

Pasi Sahlberg visade konturerna av en skola som vi kunde ha haft i Sverige.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla