Det har gått långt

Det har gått långt när en enskild förälders försvar för lärarkåren upplevs som en välsignelse. Det har gått ännu längre när samma förälders konsterande att lärare tvingas ägna sig åt så mycket annat än att undervisa eleverna, förbigås med tystnad av ansvariga politiker och tjänstemän.

Publicerad Av

I helgen kunde vi läsa ännu en insiktsfull och klok artikel om lärare och skola. De kommer allt tätare nu och ska nog ses som ett tydligt tecken för makthavarna och ansvariga på SKL.

Denna gång är det den kloka och självständiga journalisten Annika Lindqvist som fått nog och känner att hon måste upphäva sin röst till lärarnas försvar i sin krönika i Värmlands Folkblad. I "Tusen tack, alla lärarelänk till annan webbplats" skriver hon självklarheter. Självklarheter som tyvärr måste upprepas eftersom DBS "de som bestämmer" inte lyssnat. Och hon skriver dem med en stark känsla och tacksamhet för sina barns räkning. Och hon skriver med en oro för Sveriges framtid.

Många har säket redan läst den eftersom den (givetvis) har cirkulerat på Facebook och spridits  i sociala medier. Men här kommer några citat som vi hoppas fortsätter spridas. Först av allt tackas alla lärare och all personal i dagis och skola för sin omsorg om barnen och eleverna och Lindqvist fortsätter:

"Tack till er som har kraft att engagera er, till er som tänker till och lyckas väcka elevers intresse för ämnen som de inte på förhand visste att de gillade.

Alldeles särskilt till er som förmår ta er extra mycket tid och lägga ytterligare omsorg på de barn som behöver det bäst. Barnen som inte lär sig så snabbt och där det krävs skickliga lärare som letar länge och ömsint efter de nycklar som kan öppna vägen till verklig kunskap. Barnen som behöver vuxnas stöd mer än andra för att deras föräldrar inte riktigt orkar med att vara föräldrar och de truliga, stökiga ungarna som det vore så lätt att bara snäsa åt och sedan sucka över på lärarrummet."

Annika Lindqvist bekymras över att så få vill bli lärare i dag. Ja, hon tycker det är "katastrofalt". 

"På vissa högskolor och universitet står mer än hälften av platserna på lärarutbildningen tomma i höst. Särskilt få är det som vill arbeta på högstadiet och alldeles extra illa är det i de naturvetenskapliga ämnena.

Svenska elevers kunskaper i matte och fysik är redan nu uppseendeväckande dåliga jämfört med många andra länder, det brukar invandrade elever från någorlunda studievana hem snabbt konstatera när de kommer hit.

Hur illa ska det inte bli om några år när det inte finns några behöriga lärare kvar?

De klassklyftor som redan gapar mot oss kommer att vidgas ännu mer, och om den politiska majoriteten struntar i det så kan de kanske fundera över vad det kommer att innebära för Sveriges framtida konkurrenskraft att ungarna inte kan räkna."

Hon konstaterar:

"Det finns många skäl till att lärarjobbet inte är attraktivt. Ett är förstås lönen. Det är inte konstigt om den som råkar tillhöra den alltmer exklusiva minoritet som begriper matte och fysik hellre väljer att bli ingenjör i privata näringslivet. Månadslönerna kan vara tiotusentals kronor högre än vad en grundskola kan erbjuda.

Ett annat är arbetsmiljön. Alltför många skolor har alltför stora klasser och komplexa sociala problem som en lärare förväntas hantera på egen hand i klassrummet.

Men jag undrar om det inte finns ytterligare ett skäl som det inte pratas så ofta om:

Arbetets minskade frihet.

I generationer har skolpolitiker misstänkt att lärarna inte jobbar tillräckligt mycket utanför lektionstid. De som bestämmer över skolan har ägnat mycket kraft åt att styra den tid det tar att förbereda lektioner och rätta prov, så att jobbet i högre grad ska likna ett kontorsjobb eller fabriksjobb.

Och i takt med att svenska studieresultat generellt försämras i de internationella mätningarna så har det hysteriska kravet på dokumentation ökat.

Materialet som skickats ut inför utvecklingssamtalen har fått mig att baxna.

Tjocka pappersbuntar med bedömningsmatriser som innehåller tjugofyra olika kategorier med fyra svarsalternativ för varje kategori, bara för ett enda ämne. Allt för att läraren ska kunna ringa in exakt och byråkratiskt var telningen befinner sig.

Som förälder blir jag yr.

Vore jag lärare skulle jag bli förtvivlad över att tvingas lägga så mycket tid på att dokumentera istället för att undervisa.

Samt känna mig satt under förmyndare. Som om myndigheterna inte litade på att jag kunde bedöma kunskaperna utan de där fyrkantiga matriserna."

Och hon avslutar sin text, som vi nu nästan citerat allt ur, med:

"Så heja lärare! Ni är värda ett varmt tack.
Samt högre lön, bättre arbetsmiljö, mera frihet i jobbet och många hängivna framtida arbetskamrater."

Visst kan man glädjas å en hårt pressad yrkeskårs vägnar för sådana starka tillrop. Samtidigt är det djupt bekymmersamt att det gått så långt att föräldrar och andra känner att de måste uttrycka sig på detta vis. Under den gånga helgen räknade vi till tre krönikor av journalister, som Jan Guillou och Jenny Strömstedt på liknande teman. 

Frågan måste också ställas hur långt det måste gå innan ansvariga skolhuvudmän och politiker lyssnar. Vill man alls lyssna? Förstår de vad som kan hända om de inte lyssnar? Förstår de sitt ansvar? 

Ett ansvar och ett förtroende kan nämligen snabbt tas ifrån den som folket inte anser klarar det. Det är något som SKL och landets kommunpolitiker, som fått förtroendet att ha ansvaret för skolan i tjugo år nu, noga bör tänka på i dessa avtalstider. De har chansen att visa att de lyssnar och förstår. Frågan är om de tar den?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla