Dags för en Englundkommission

I Sydsvenskan läser vi Per T Ohlssons söndagskrönika där han skriver om tillståndet för den svenska skolan. Krönikan "Befria skolan från politikenlänk till annan webbplats" tar upp den bild av skolan som ges i Skolinspektionens kvalitetsgranskning 2011. En oroande bild.

Publicerad Av

Bland annat visar det sig att den andel elever i grundskolan som saknar behörighet till gymnasieskolans nationella program fortsätter att bli alltfler och har nu ökat till 12,3 procent. Mycket bekymmersamma siffror.

Ohlsson berättar exempelvis att det finns skolor där inte ens tre av tio elever når gymnasiebehörighet. Dessa kan inte läsa vidare på gymnasiets vanliga utbildningar. Han konstaterar: "De som är kritiska till att kommunerna numera är huvudmän för skolan, följden av den dåvarande skolministern Göran Perssons omstridda reform 1989–1991, hittar åtskilligt med ammunition i rapporten".

En av dessa kritiker är Lärarnas Riksförbund som reagerat kraftigt på att vissa kommuner faktiskt är nöjda med att var femte elev inte blir godkänd. I ett pressmeddelande från dagen då rapporten släpptes,"Huvudmännen missköter uppdraget för skolan", citerar vi:

"Det går inte att ha en skolorganisation i Sverige där kommunpolitiker tillåts tolka lagen på ett sådant sätt. Det är mycket bra att Skolinspektionen finns och sätter fingret på detta problem. Men det räcker inte! Staten måste vidta konkreta åtgärder och gå längre", säger förbundsordförande Metta Fjelkner.

Per T Ohlsson lyfter fram att Skolinspektionen bekräftar vad som tidigare har framgått av Skolverkets rapporter och av den relativa nedgång i svenska skolelevers kunskaper. Och samtidigt misslyckas skolan med det kompenserande uppdraget, alltså att alla elever ska ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Skillnaderna i elevers bakgrund ökar rentav i landet Sverige där man annars vinnlägger sig om rättvisa och likvärdighet. Dock ej i skolan.

Ohlssons påpekar att förklaringen till problemen är komplex:

"När riksdagen 1962 fattade beslut om grundskolereformen stod kunskapsförmedling i centrum, men den har med tiden tonats ned till förmån för pedagogiska modenycker. Läraryrkets status har underminerats. Skolan har reducerats till en kommunal budgetpost bland andra. Och så är det politikerna."

Han menar att: "Skolan har blivit en arena för politiskt käbbel." Och Ohlsson gör en träffande beskrivning av skolans utveckling de senaste årtiondena:

"På 1960- och 1970-talet var det en radikaliserad socialdemokrati som gick i spetsen för den ena förändringen efter den andra i aningslös välvilja. Begrepp som krav, ordning och respekt mönstrades ut som kvarlevor från ett gammalt privilegiesamhälle. Men det gick så långt att reformerna blev kontraproduktiva: barn från arbetarhem utan studietradition drabbades hårdare av den skolpolitiska ingenjörskonsten än barn med högutbildade föräldrar.

Sedan kom 1990-talet och en borgerlig reformoffensiv med friskolor och fritt skolval. Även här fick en aningslös välvilja kontraproduktiva konsekvenser. Valfrihet och mångfald skulle gynnas och så blev det, men övertron på marknadens självreglerande krafter ledde till ett ihåligt regelverk som öppnade för avarter och spekulation och därmed också för dagens propåer om vinstförbud."

Ohlsson menar rentav att skolan är för viktig för att överlåtas åt politik och politiker:

"Om Sverige skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens om kunskaper och innovationer måste basen i utbildningssystemet, grund- och gymnasieskolan, garanteras institutionell och strukturell stabilitet. Det förutsätter bred politisk enighet om vad som behöver göras – och den enigheten kan bara nås om ansvarskännande politiker från höger till vänster är någorlunda överens om hur problemen ser ut, hur de har uppstått och hur de lämpligast kan lösas.
Det skulle alltså behövas en probleminventering frikopplad från partipolitiska och ideologiska intressen."

Ohlsson påminner om Lindbeckkommissionen, som leddes av professorn Assar Lindbeck i samband med 90-talskrisen:

"Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma."

Och han tillägger:

"Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.

Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för 'karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet' med 'vanligt folks barn' som måltavlor."

Nog kan man hålla med Per T Ohlsson att svenska skolan - och inte minst svenska politiker - skulle behöva en "Englundkommission"?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla