Öppet brev till skolans huvudmän

"Med detta Öppna brev till er i SKL och till andra skolhuvudmän, både i friskolor och kommunala skolor, hoppas vi på en något större förståelse inför lärarnas verklighet. Läs och ta ert ansvar. Det är ni som kan lyfta svenska skola genom att ge lärare en drägligare arbetssituation."

Så här skrev en nyutbildad lärare, vi kan kalla henne Angelica, sent i natt till oss. Hon är en av många många lärare som vittnar om en ohållbar arbetssituation.

"Först måste jag säga att jag följer avtalskampen och är mycket glad över att LR tackat nej till det senaste skambudet!

Jag har nu efter 5 års studier också tillryggalagt mig ett år som högstadielärare i en friskola i Stockholm. ALDRIG hade jag trott att läraryrket innebar så mycket arbete och slit som det gjort, - och för en undermålig lön dessutom. Jag gick in på 24 000 kronor, hela ett tusen lägre än övriga nyexaminerade  i åldersspannet 30-35 i kommunen. Desperat som jag var tackade jag hastigt ja till till jobbet eftersom avtalet och lönen redan var förtryckt på papper och rektorn inte gav något utrymme till förhandling, trots min förfrågan. Dumma, naiva och desperata jag. Ett år efter inser jag mitt misstag och är fast, liksom övriga kollegor, i fällan att vill man ha högre lön är det arbetsplatsbyte som gäller.

Mitt år har inneburit många timmars obetald övertid och under sportLOVET hade jag med mig 400 prov hem, - skidåkningen var att glömma och ett mindre sammanbrott vid middagen hemma hos föräldrarna var ett faktum. Mamma rådde mig sjukskrivning och byte av yrke när hon såg mig sliten och rödgråten ständigt sitta med rättning men inte följde jag rådet, för visst biter man ihop? Visst vill man visa sig duktig, - speciellt under sitt första yrkesverksamma år.

Under utbildningar i LRs regi och Lärarutbildningen sades man få en mentor när man som nykläckt gjorde sitt första år, - det så kallade introduktionsåret. Detta bland annat, enligt Skolverket, är föreskrifterna:

- Rektorn alternativt förskolechefen ska också se till att det finns en plan för introduktionsperioden.

- Man får inte sätta betyg ensam, utan tillsammans med sin mentor.

- Skolverket föreskriver däremot att förskolechefen alternativt rektorn ska sätta av tid för introduktionsperiodens genomförande för sig själv, mentorn och förskolläraren alternativt läraren.

- Mentorn ska finnas som ett bollplank och vägleda den nyutbildade så denne kan vidareutveckla sin förmåga att möta elever, sitt ledarskap och sin samverkan med andra i rollen som lärare.

källa:

 

http://www.skolverket.seHYPERLINK "http://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291"/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291länk till annan webbplats

, 2012-06-15, 02:29

 

Under mitt första år:

- har det inte funnits någon plan för mitt så kallade "introduktionsår"

- jag har satt betyg, enligt de nya kunskapskraven (Lgr11),  i ett kärnämne för 120 elever samt i ett ämne som jag ej är behörig i, - 60 elever

- jag har mycket lite extra tid med min så kallade mentor för "vägledning" eller "bollplank"

Jag är behörig lärare i grundskolans senare år i ett kärnämne samt ett annat ämne men tackade ja till ett arbete som innebar 75% i mitt kärnämne 25%  i ett ämne jag inte är behörig i. Jag insåg inte då hur mycket tid och slit det skulle innebära med att ha ett ämne jag var obehörig i som dessutom i sig var uppdelad i ytterligare ämnen. På hösten, inför utvecklingssamtalen 180 omdömen, sedan till julen 180 betyg, - ensam. På våren detsamma, - ensam igen. Jag lämnades ensam att utforma betygsdokument för elevernas allra första betyg och hade ingen aning om jag gjorde rätt, - ingen kontrollerade heller.

Till detta kom det nationella provet på vårterminen, - hela ansvaret lades på mig, - från planering till rättning med undantaget att en tjänstledig lärare tog sig an ett av de FEM delproven. Annars var det tänkt att jag skulle ta hand om de 500 andra. Några veckor innan sportlovet började jag räkna på antalet prov jag skulle rätta och kom fram till siffran 500 inklusive ett ytterligare prov i det andra ämnet för en klass samt en uppsättning av 120 texter. Det gick runt för mig och jag förstod inte för en sekund hur det var tänkt att jag skulle klara detta. Min så kallade mentor förstod min situation men sa bestämt ifrån om att inte fråga ämneskollegorna eftersom de inte planerat in denna rättning i sin planering. Ingen informerade mig att det nationella provet skulle innebära 600 prov och jag hade heller inte planerat in detta! På måndagen efter kom mentorn och snäste till om att ämneskollegorna ändå skulle ta en varsin klass rättning. Nu var jag nere i 440 prov, - det såg lite bättre ut. Eftersom det nationella provet i svenska för år 6, 2011, INTE fick vara omdömesgrundande var jag tvungen att, förutan nationella provet, samla in ytterligare underlag, med tillkommande rättning förstås.

Min så kallade mentor satte tidigt ribban för vår relation när denne i enrum talade om för mig att jag inte skulle vara så aggressiv på arbetslagsmötena. Jag blev förvånad och illa till mods och frågade vad denne menade varpå denne sa att jag rent allmänt tagit saker för personligt och att även andra tyckte lika men dessa "andra" ville mentorn inte avslöja. Jag kände mig sårad, mycket illa till mods och var i totalt underläge. På mötena framöver vaktade jag min tunga mycket noga.

Arbetstidslagen anger i §5 att en heltid högst får vara 40 timmar ordinarie arbetstid per vecka. Vi lärare har ju även förtroendetid vilken är 5,5 timmar per vecka utöver en heltid, - vilket retroaktivt blir till vårt sommarlov. Under höstterminen åkte jag mycket sällan från jobbet innan sju på kvällen samt arbetade helger och lov. På en vecka kunde jag arbeta 50-60 timmar, och jag vet att många av mina kurskompisar som arbetar på andra skolor fått ihop liknande timantal. Jag inser att vara ny i yrket på många arbetsplatser just innebär ett antal fler arbetstimmar,  men vart går gränsen? Skämtsamt och medlidande säger äldre kollegor "Det första året ÄR verkligen ett hundår!", "Ta det lugnt, du ska hålla i 30 år!" medan jag tänker att jag kanske inte håller året ut.

För en tid sedan satt jag på ett fik och råkade höra ett samtal från bordet bredvid om just yrkesvalet lärare. De diskuterade kring löneläget och menade att för vilken annan lika lång utbildning som helst var lönen minst 10 000 kronor högre, - så hur dum kunde man vara att välja ett sådant yrke, menade dom. Man väljer ju själv. Och där satt jag bredvid och kände mig skamsen,  och frustrerad. Med facit i hand, - hade jag valt lärarutbildningen om jag fått välja om?

Jag kan förstå om man sliter för karriärstegen, att komma uppåt och utvecklas, att få befordran, att få högre lön, att bli bekräftad. Men vad sliter jag för? Mitt kall? Min roll som altruistisk samarit? För att betala av akademikerskatten? För en blomma och chokladask på avslutningar?

GE MIG EN ANLEDNING ATT STANNA I YRKET!!!"

Så, skolhuvudmän, hur ska vi kunna motivera Angelica och alla andra lärare - erfarna som nyutexaminerade - som nu känner att måttet är rågat?

Vi väntar på ert svar. Varför inte börja med ett seriöst bud som gör allvar av de vackra orden om läraryrkets betydelse?

För så som det nu ser ut i landets skolor i klassrum och lärarrum, så kan det inte fortsätta, Och det är ni som har möjligheterna att vända och sätta ut en ny kurs. Ta den möjligheten och ta ert ansvar på allvar.