Sanningen om kampen mot skolans kommunalisering

Med tanke på att en statlig utredninglänk till annan webbplats i veckan har tillsatts med uppdraget att utvärdera kommunaliseringen av skolan och dess effekter för resultaten, kan det vara intressant att friska upp kunskapen om vad som egentligen skedde när kommunaliseringen - trots intensiva och breda protester - drevs igenom.

Publicerad Av

Det är alltså på sin plats att åter berätta vad som hände då det begav sig. Vi tar det steg för steg.

  1. Sveriges Lärarförbund, SL, och Svenska Facklärarförbundet, SFL, hade fattat beslut om samgående 1988. Därför uppträdde de gemensamt i avtalsrörelsen 1989. De skulle sedan bilda Lärarförbundet, Lf.
  2. Med den nya skolministern Göran Perssons utspel och regeringens tydliga nya ambition i kompletteringspropositionen våren 1989 stod det klart att regeringen bland annat skulle driva igenom en kommunalisering av skolan. Ett av de viktigare motiven, förutom "ökat lokalt ansvar för skolverksamheten", var att få en "mer flexibel personalpolitik".
  3. SL och SFL såg två alternativ, dels att göra motstånd mot den politiska reformen direkt, dels att förhandla med Avtalsverket och Kommunförbundet för att syna deras kort och försöka få ut så mycket som möjligt.
  4. SL och SFL bestämde sig för att förhandla. Lärarnas Riksförbund, LR, var med till en början men bestämde sig därefter för att göra politiskt motstånd. Man förutsåg bland annat flera av de problem som nu är uppenbara med minskad likvärdighet och försämrade resultat i skolan.
  5. Göran Persson förklarade att han inte tänkte genomdriva kommunaliseringen mot en enad lärarkår. En möjlighet fanns alltså här för att stoppa reformen.
  6. Förhandlingarna, med eller utan ministerstyre, ledde till ett bud om lika slutlön för alla lärare och rejält sänkt undervisningsskyldighet för lärare som undervisade 29 veckotimmar, vilket omfattade i stort sett samtliga SL:s och SFL:s medlemmar.
  7. De båda förbundsstyrelserna rekommenderade sina representantskap att säga ja till budet, vilket i praktiken innebar ett bejakande av kommunaliseringen.
  8. Medlemsomröstning genomfördes. SFL fick 66,8 procent ja, SL fick 59,4 procent ja.
  9. De båda förbunden sade ja till budet och därmed ja till kommunaliseringen.

Om man nu följt med i dessa nio pedagogiska steg är det svårt att hävda att andra än Lärarnas Riksförbund var emot kommunaliseringen av den svenska skolan.

Att sedan en mycket stor andel lärare i alla förbund som organiserade lärarna i praktiken var emot kommunaliseringen är en annan historia. Här talar vi om hur förbundens ledningar agerade.

Utöver detta finns det mycket annat att berätta. Och givetvis har nog många sina olika sanningar om skolans styrning och vägen till dagens bekymmersamma situation. Viktigt är dock att vara eniga om de fakta som finns.

Värt att notera är att LR hade en positiv inställning till decentralisering och ansåg att man borde "decentralisera beslutanderätten över vissa skolfrågor, inte till kommunerna, men till lärare, annan skolpersonal, elever och föräldrar ute på skolorna." Man ville undvika mellan-nivån kommunen.

Samma inställning har man idag. Förbundet vill att lärarna ska avgöra hur de ska undervisa och genomföra sitt uppdrag - och inte kommunpolitiker med mycket varierande kompetens om skolans verksamhet.

Den som vill läsa mer om denna intensiva tid i svensk skolpolitisk historia kan läsa LR och kommunaliseringenlänk till annan webbplats på sajten Lärarnas historia.

Slutligen finns den kanske bästa läsningen om skolans kommunalisering i boken Kommunaliseringen av skolan: vem vann - egentligen?länk till annan webbplats (redaktör Christer Isaksson, 2011). Här ger ett tiotal politiker och fackliga företrädare från olika läger sin syn på kommunaliseringen och skolans framtid.

I detta sammanhang är exempelvis Lars Leijonborgs bidrag i boken särskilt intressant. Han skriver bland annat om Göran Perssons kompromisslöst manipulerande agerande:

"Det råder väl inte längre någon större oenighet om det faktiska förloppet i 1989 års avtalsrörelse på lärarområdet. Göran Perssons agerande prövades senare av Konstitutionsutskottet och i den behandlingen förnekade Persson att han på något otillbörligt sätt påverkat Statens Arbetsgivareverk eller på annat sätt politiserat avtalsrörelsen. Men några år senare återgav han själv stolt förloppet i sin bok 'Den som är satt i skuld är inte fri' på ett sätt som jag menar helt och hållet bekräftar kritikernas version.

Några citat kan räcka:

'Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det.'

'Om de kunde erbjudas ett rejält lyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd mot en kommunalisering.*

'Frågan avgjordes när finansministern, Kjell-Olof Feldt, accepterade att avsätta en extra lönepott för lärarna.'

'Jag tycker inte att det är något fel att koppla ihop den politiska och fackliga processen.' "


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla