Fackpedagoger kritiseras

Malin Ullgren utgick från Jenny Maria Nilssons uppmärksammade debattartikel i Helsingborgs Dagblad som vi skrivit om tidigare.

Publicerad Av

I krönikan Fackpedagogerna förstörde skolanlänk till annan webbplats ger Lundqvist läsaren "några synpunkter" grundade i sin mångårig erfarenhet av skolan.

"Att fackpedagogerna inte vågar närma sig de rent didaktiska problemen hänger samman med deras bakgrund: de har misslyckats i katedern och flytt in i det lugnare livet bland diagram, staplar och procent vid akademierna. Där kunde de väl få sitta ifred skulle jag tycka om det inte vore för det inflytande de har på skolpolitiken alltsedan sextitalet då de stora reformerna genomfördes. Parallellskolesystemet slopades, enhetsskola och senare grundskola infördes, gymnasiereformernas tid började och studentexamen avskaffades. Allt detta var helt i tidens anda med dess strävan efter jämlikhet och rättvisa. Inget ont i det, tvärtom givetvis."

Till en början fungerade de nya formerna riktigt bra; jag vet det för jag var med. Jag har undervisat i alla nittonhundratalets skolformer: realskola, flickskola, gammalt och nytt gymnasium, enhetsskola, grundskola – och lärarhögskola.

Att det nya till en början lyckades berodde nog på att förändrings­agenterna inledningsvis var försiktigare, men också på att lärarkåren fortfarande var välutbildad och ännu inte hade blivit bortskrämd från katedrarna av alltför högljudda varningssignaler. Ordet katederundervisning hade ännu inte fått en klang av kadaverdisciplin och vi som undervisade under det förra seklets sista hälft gjorde som goda lärare alltid gör: rättade metoden efter stoffet och eleverna. Grupparbeten, projektarbeten, analyser av fakta och påståenden och övning i olika typer av redovisningsformer var för de så kallade läsämnena lika självklara som orienterande föreläsningar, film- och bildvisning. Laborationer, mätningar, böjningsmönster och en del rabblande var – och är – nödvändiga för undervisningen i naturvetenskapliga ämnen och språk. Viktig var dureformen och den kamratliga ton som i hög grad underlättade kommunikationen mellan lärare och elever.

Men man spolade ut barnet med badvattnet.

Felslutet var detta: när nu barn från alla samhällsklasser skulle få lika chans till högre utbildning, då måste man sänka såväl krav som förväntningar. Man föreställde sig att barnen i socialgrupp tre var mindre begåvade än medelklassungarna. Samtidigt avlöste läroplanerna varandra i snabb takt, ihärdigt påhurrade av de allt högljuddare fackpedagogerna som nu fick statsmakternas öra. Det gällde, kanske värst av allt, inte minst lärarutbildningen.

Under mina år som svensklektor vid Linköpings universitet (1980–1999) kunde jag med stigande oro följa nedrustningen. Där hyllades så småningom en modefluga kallad PBI – problembaserad inlärning, senare i enlighet med företrädarnas förkärlek för nya termer omdöpt till PBL – problembaserat lärande. Antagligen fungerade modellerna vid till exempel Hälso­universitetet när studenterna först tillägnat sig basfakta. Men med åren visade det sig att mina blivande svensklärare hade ett ständigt minskande ordförråd och uttryckte sig allt torftigare i såväl tal som skrift. Då fick universitetet tillhandahålla det som gymnasiet borde ha gjort, och ännu gjorde för, säg, cirka 30 år sedan, då bland andra Malin Ullgren gick i skolan."


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla