Lärarutbildningens problem

Idag läser vi en synnerligen intressant artikellänk till annan webbplats om lärarutbildningens problem. Den tar upp en del av problemen som funnits och fortsatt under de senaste tjugo åren.

Publicerad Av

Många av dessa problem var också det som slutligen fick Lärarnas Riksförbund att ta sin hand från 2001 års lärarutbildning och kräva en ny. Andra ville dock ha den gamla kvar. Sedan något år tillbaka har också en ny utbildning kommit på plats.

Men att ändra en så stor koloss som lärarutbildningen, den enskilt största utbildningen inom svenskt utbildningsväsende, är verkligen som att vända det tankfartyg som svenska skola beskrivits som. När det gäller lärarutbildningen kan man därtill misstänka att det finns en stark tröghet som inte försvinner med mindre än att det sker ett generationsskifte på många stolar...

I den nu aktuella artikeln ”Lärarutbildningen – bygge i förfalllänk till annan webbplats”, som vi alltså hittar på sajten Lärarnas Nyheter, konstateras att lärarstudenter kommer allt sämre rustade till högskolan.

Man kan tycka att när antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen ökades så extremt kraftigt med 130 procent mellan 1989 och 2003 så borde risken för en kvalitetssänkning varit uppenbar.  

Nu konstateras att dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska.

Riktigt intressant är att läsa följande:
”en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.
Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.
Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.”

Ulf P Lundgren, professor emeritus i pedagogik menar att lärarutbildningen inte tillräckligt har kompenserat för den nya sortens lärarstudenter. Och han påpekar häpnadsväckande nog att:

”Lärarutbildningen tillhör inte på det sättet den akademiska kulturen.”

Intressant är också att läsa vad Jan Sjunnesson, skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet, säger:

”Dessa studiesvaga studenter ska tillgodogöra sig skollärarens elementa, det vill säga en utvecklad läs- och skrivkunnighet samt förmågan att organisera och leda. Samtidigt som de av lärarutbildarna förväntas ta avstånd från dessa grundfärdigheter. Ofta hoppar de över det första steget och går direkt på att kritisera katederundervisning…”

man dra sig til minnes den animerade katederdebatten häromåret. Den röjde en på många sätt fördomsfull syn på just katedern som sympbolen för "det gamla", oklart vad det egentligen var.

Det är lätt att hålla med Jan Sjunnesson, om att det behövs högre intagningskrav på utbildningarna samt kanske en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med ordinarie studier. Att helt enkelt satsa på kvalitet och kunskap. Och dessutom vill Sjunesson ha en mindre men mer kvalitativ lärarutbildning.

”Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.”

Detta stämmer väl överens med vad Lärarnas Riksförbund studerandeförening, LR Stud, krävt under lång tid. Man har drivit kravet av antalet platser på lärarutbildningarna rentav ska halveras.

Pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren vill även se bättre examinationsformer på lärarutbildningen. De ska ”utformas så att studenterna inte kan smita undan och att lärarna får signaler i tid när det inte fungerar. I dag händer det att studenter med exempelvis dålig språkbehärskning upptäcks för sent under utbildningen.”

Men Ulf P Lundgren ser ändå positiva tendenser i den nya lärarutbildningen som funnits sedan förra året. Han säger:

”Attityderna håller på att ändras. Man diskuterar examinationsformerna och tar in litteratur på engelska. Det finns också en starkare knytning till de akademiska ämnena och en tydligare styrning av vad den utbildningsvetenskapliga kärnan ska innehålla, som läroplansteori, utbildningshistoria samt betyg och bedömningsfrågor.”

Det finns alltså hopp för lärarutbildningen. Genom en satsning på kvalitet i den nya lärarutbildningen finns en möjlighet att höja svensk skola. Men då gäller det också att alla samverkar i den riktningen.

Intressant bredvidläsning i detta sammanhang är den uppmärksammade undersökningen ”Vem blir vad och varför?"länk till annan webbplats som Lärarnas Riksförbund presenterade redan 2008. Den tar upp frågan om vilka som väljer att bli lärare, och vilka som avstår - trots att de kanske skulle bli utmärkta lärare.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla