Ro utan åror

I tidningen Kulturen läser vi ett reportage om skolan, "Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?länk till annan webbplats", av adjunkten och författaren Lilian O. Montmar.

Publicerad Av

Hon skriver om läraryrket och berättar om varför lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer. Dessa är helt enkelt inte medvetna om de pedagogiska problem som läraren står inför.

"Under mina trettio år som lärare i en kommun med olika kulturyttringar har jag bara en enda gång fått besök av rektor. Besöket kändes hotfullt. Vad hade jag gjort för fel? Rektorn ryckte ju bara ut om någon förälder eller elev hade besvärat sig, aldrig var det tal om att rektorn genomförde lektionsbesök av ett rent pedagogiskt intresse."

Montmar konstaterar längre in i texten:

"En likvärdig skola för alla kan inte uppnås om inte staten öronmärker medel för skolan. Med andra ord, återtar ansvaret för en god utbildning åt alla."

Bland annat tar hon upp förslaget i Stockholm Stad att att ge lärare lön efter elevernas prestationer och beskriver det som  ogenomtänkt.

"Om en brandman inte förmår släcka elden, om en läkare inte kan rädda livet på patienten trots ihärdiga försök, skulle man då kunna tänka sig att sänka deras löner? Förslaget borde formuleras om: De pedagogiskt duktigaste lärarna borde uppmuntras att arbeta på de skolor som har mest behov av dem. Det är en stor pedagogisk utmaning att arbeta under svåra förhållanden. Nu sker det omvända: De lärare som har minst yrkesutbildning blir de som stannar kvar i lågpresterande skolor."

Montmar konstaterar att: "För de lärare som stannat kvar i de sämst rangordnade skolorna vill man ju nu satsa på 'superlärarna' fastän man nu hellre vill kalla dem för 'handledare'. Idén har väckt ramaskri inom professionen."

Hon menar att man hellre bör satsa på den pedagogiska delen av lärarutbildningen. "Lärarfortbildning är nödvändig. Lärarprofessionen är beroende av ständig uppdatering. På åttio och nittiotalen fick vi varje år möjligheter till ämnes- och fortbildning i pedagogik, något som var mycket eftertraktansvärt."

Och artikelförfattaren Montmar skriver avslutningsvis:

"Staten, kommunerna och skolledningarna bär ett stort ansvar för att våra unga får en god utbildning och blir anställningsbara. Skolledningarna måste skapa ett klimat och ett förhållningssätt så att man som lärare vågar be om hjälp och inte blir sedd som någon som inte klarar av sitt jobb. Vid utvecklingssamtalen ska man kunna berätta om svårigheter i klassrummet utan att behöva vara rädd för att stämplas som en omöjlig, ovillig bakåtsträvare. Samtalet ska inte påverka lönesättningen negativt utan tvärtom, föras i en atmosfär av ömsesidig öppenhet. En lärares duglighet och kurage ska uppskattas.

Ibland kan arbetslaget ha bestämt gruppsammansättningarna. Men klassindelningen är studierektorernas arbete. Läraren blir satt att undervisa de klasser de får serverade på sitt undervisningsschema. Det gäller att klara av sin uppgift. Det gäller att kunna ro utan åror."


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla