Att läsa eller inte läsa – en gemensam litteraturkanon

Om inte larmklockorna ljudit så lär de göra det efter att ett antal högskolelärare i historia häromveckan vädjade om hjälp, eftersom deras studenter inte behärskar svenska språket tillräckligt bra för att kunna ta emot anvisningar och uttrycka sig begripligt och klart i skrift.

Publicerad Av

Högskolelärarnas allvarliga kritik framfördes i en debattartikel i Upsala Nya Tidning, "Våra studenter kan inte svenska"länk till annan webbplats, och den riktades till landets beslutsfattare som ombads att ge svenskundervisningen mer resurser.

Detta är givetvis mycket allvarligt. Någar krusningar på ytan har det också gett. Kristdemokraterna har bl. a. i en debattartikellänk till annan webbplats i UNT gått ut med krav på att minska sommarlovet för att ge eleverna mer undervisningstid och krav på mer lärarledd undervisning, men i övrigt är det ganska tyst. 

I går publicerades dock en mycket intressant debattartikel, "I rysk skola läser alla litteratur"länk till annan webbplats, också den i UNT, som onekligen ger perspektiv på frågan om läsning och litteraturkunskaper.

Det är högstadieeleven, Alevtina Parland, som går i svenska skolan i Helsingfors som har reagerat och hon skriver bland annat:

"Djupare studier i litteratur är vägen till att lära sig sitt språk och förstå samhället. I Ryssland läser och diskuterar alla samma texter ur litteraturhistorien i grundskolan. I Norden läste vi inget alls eller vad vi ville. Vad leder det till?"

Hon berättar: "Förra året bodde jag i Ryssland för att lära mig om den ryska kulturen och gå i skola där, lära känna pappas hemland. Min mamma är finlandssvensk.

Jag kom till S:t Petersburg och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur. Åhå.

Det blev mitt älsklingsämne och orsaken till att jag orkade stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon.

Hemma i Norden hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi hade visserligen ett ämne som kallas ”modersmål och litteratur”, men det är nonsens.

Läraren delade ut övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning, och så hade vi en bänkbok som vi fick välja själva. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till?

Ungefär hälften av klassen läste ingenting alls. Och andra hälften läste ju vad de ville, därför fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.

I S:t Petersburg gick litteraturtimmarna till så här: Vi, alltså hela klassen, fick en text att läsa i läxa, som passade ihop med det vi gick genom i historia. Det var medeltiden i sjuan.

Under hösten läste vi Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterade hela klassen."

Alevtina konstaterar:
"Det är helt otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan."

Hon skriver klokt:

"Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång."

Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte där vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ut i livet, om några få år. Och vad har vi då, vi svenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …

För att behärska sitt språk måste man läsa djupare."

Alevtinas fråga borde klinga högt och leda till febrila aktivititer hos ansvariga politiker och skolans styrmän:

"Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!"

Att läsa eller inte läsa? Frågan är om vi har råd att inte läsa - och inte enas om en gemensam litteratur- och läskanon?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla