Splittrat ansvar, ingens ansvar – den decentraliserade skolans problem

Det finns till och med de som väljer att protestera genom att skicka hela innehållet på sin kateder till någon riksdagspolitiker för att avgöra vad som ska prioriteras av alla ålagda uppgifter. Ja, lyckligtvis har lärarna kvar katedern som sin arbetsplats ...

Publicerad Av

Den enkla anledningen till att politiker och partier på nationell nivå känner sig tvingade att gå ut i det ena skolutspelet efter det andra är att delvis att dagens huvudmannaskap inte fungerar. Ansvaret för skolan är för uppsplittrat där ingen slutligen behöver stå till svars.

Trots mycket tal om öppna jämförelser och att lära av varandra har inte kommunerna lyckats. Inte heller har SKL lyckats visa hur skolan ska prioriteras i kommunernas verksamhet.

Skolan är fortfarande ett ekonomiskt dragspel och en konjunkturregulator. Skolan kan man snabbt dra ner på när det kärvar lite i kommunens ekonomi. Och de lokala politikerna har vant sig vid att inte behöva lyssna på lärarna.

I detta sammanhang är det intressant att läsa ett inlägg på debattsajten Newsmill. Det är Arne Engström, docent i matematikdidaktik, som i sin artikel, "Därför floppar satsningarna på skolmatematiken", nästan lite förbigående, ger svaret på varför det krävs alltmer statliga satsningar och varför ett dubbelkommando utvecklats under de år som kommunerna haft ansvaret för skolans kunskapsuppdrag.

De 290 olika kommunerna och därmed skolsystemen som utvecklats har helt enkelt inte klarat uppgiften. Engström skriver:

"Ropen på ytterligare statliga medel till skolan borde förvåna. Sedan drygt tjugo år är skolan kommunaliserad. Frågor om klasstorlek, antalet lärare på en skola, hur det särskilda stödet till elever som riskerar att inte nå målen ska dimensioneras och utformas är en fråga för den enskilda kommunen. Varje rikspolitiker som lägger förslag om mindre klasstorlek eller mer resurser till elever i behov av särskilt stöd borde rikta denna maning till sina partisystrar och -bröder ute i kommunerna. Den enskilda kommunen får faktiskt göra vilka prioriteringar den vill inom ramen för det uppdrag den fått av riksdagen, och gör det också. När elever som enligt skollagen är garanterade särskilt stöd inte får det, så är det ett resultat av prioriteringar gjorda i den enskilda kommunen.

Det finns ett utbrett missförstånd om att resurser saknas i skolan (läs: i kommunen). Har någon exempelvis läst i sin lokaltidning att från och med november månad så kommer inga socialbidrag att betalas ut i kommunen, eftersom socialförvaltningens ”pengar är slut”? Men det är så den kommunala skolan hanteras, trots att det finns en skollag som garanterar eleverna rätten till särskilt stöd.

Vi har inte bara sjunkande resultat, utan elevernas sociala bakgrund har fått ett ökande genomslag på deras resultat. Den gamla klasskolan är tillbaka. Situationen för skolmatematiken i storstädernas invandrartäta förortsområden kan närmast beskrivas som social dynamitSkolans kris är framförallt en kris för det kommunala huvudmannaskapet för skolan."

Ja, läs den sista meningen igen: "Skolans kris är framförallt en kris för det kommunala huvudmannaskapet för skolan."

Då kan man fråga sig varför vi ska fortsätta med ett system där det enkelt kan sägas att:
"Pengarna är slut för skolan. Det finns inte tillräckligt med resurser att klara elevernas rätt till välutbildade och behöriga lärare. Det finns inte resurser för att lärare ska kunna planera och för- och efterarbeta lektionerna och säkra kvalitén på undervisningen."

Det kanske är just detta som alltfler rikspolitiker och politiska partier långsamt börjar inse när de nu går in i skolpolitiken med tydligare kraft? Den kommunala nivån klarar vare sig det lokala eller centrala uppdraget.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla