En fråga i tiden

Bland andra Sveriges Radio uppmärksammade debattartikeln redan på måndagen i ett nyhetsinslaglänk till annan webbplats. Och Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson sa då i inslaget att:
”När lärare, läkare och polisen känner sitt inflytande undanträngt, och där det professionella inflytandet får liten betydelse, och där vi känner att våra professioner egentligen blir hotade och vi vill värna det, så måste politikerna lyssna.”

Publicerad Av

I liberala Bohusläningen instämmer man idag i kritiken under rubriken ”Människan före modellen” och man skriver:

"Företrädare för Lärarnas riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet gjorde i går gemensam debattsak och bjöd in regering och opposition till diskussion om offentlig verksamhet.

Orsaken är den ekonomiska styrmodellen "new public management", som kritiseras för att leda till att yrkesgrupper som de här tre gör delvis fel saker.

Kritiken är inte ny, men den har fått stort genomslag efter Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie om hur ekonomisk styrning splittrar vårdinsatserna och hotar att kullkasta principen om att ge vård först till den som bäst behöver."

Och man avslutar:

”Med andra ord - den här breda diskussionen om hur vi hanterar människonära verksamheter är av nöden. Förhoppningsvis går den inte längre att hejda."

Och i socialdemokratiska Värmlands Folkblad påminner man i ”Lyssna mer på proffsen” om att sedan journalisten Maciej Zarembas artikelserie i DN i våras om patientens pris har frågan om New Public Management varit het. Men tidningen påminner också om att politiker och sjukvårdsadministratörer inte varit lika positiva. Någon har till och med kallat artiklarna för ”oseriösa anekdoter.”

VF:s ledarskribent påpekar att dessa personer ”vill inte ha en debatt om något de själva skapat." Men de borde verkligen lyssna på kritiken och inte minst när nu de tre fackförbunden gör gemensam sak.

Och vidare:

"Lärare, läkare och poliser är viktiga yrkesgrupper för ett samhälles tillstånd och utveckling. Just nu präglas deras vardag i många fall av missmod och frustration.

Det leder lätt till uppgivenhet och en flykt från yrket eller den offentliga sektorn. Sex av tio lärare vill till exempel byta jobb.

De tre fackförbunden vill träffa både regering och opposition för ett samtal om hur professionernas roll i styrning och ledning ska återupprättas. Frågan är om regeringen nappar på denna inbjudan.”

I likaledes socialdemokratiska Arbetarbladet menar man under rubriken ”Misslyckandetlänk till annan webbplats” att de ansvariga måste att ta utspelet på allvar:
”Förhoppningsvis lyssnar politikerna på professionen. På lärarna, på läkarna, på poliserna.
För skola, sjukhus och polis är inte företag. De är livsviktiga delar av ett fungerande samhälle. Livsviktiga verksamheter vi inte bör leka affär med.”

Även i liberala Vestmanlands Läns Tidning delar man kritiken mot styrningen av välfärdsverksamheterna. I ”Stöttepelare har tappat tålamodetlänk till annan webbplats” påpekar man att ”När lärare, poliser och läkare alla protesterar mot styrmodeller finns risk för systemkris."

Samtidigt understryker man att mätning av verksamheter är viktigt:
”Att vi mäter och utvärderar mer än tidigare har sannolikt bidragit till att göra vården bättre och mer jämlik då skillnader mellan vårdenheter och landsting blir lättare att uppmärksamma och det blir enklare att se om skattepengarna används på bästa sätt.

På en vanlig marknad betalar konsumenten och producenten tar betalt. Det ger en balans. Men i undervisning, sjukvård och brottsbekämpning betalar en tredje part, skattebetalarna. Verksamheten blir då mer svårstyrd.”

Och VLT:s ledarskribent instämmer i kritiken från fackförbunden:

”Risken är att all statistik skymmer sikten och uppfattas som ett mål i sig, snarare än ett som ett sätt för att se om verksamheten bedrivs på rätt sätt. Läkarna, lärarna och poliserna förlorar arbetslust och engagemang om de tycker sig tillfredsställa utvärderingsbyråkratins aldrig sinande aptit på statistik, snarare än att få stöd i det egna arbetet.

I debattartikeln efterlyses dialog med regering och opposition om hur professionerna kan få en ökad roll i styrningen av de offentliga verksamheterna.

Politikerna gör klokt i att lyssna. De behöver hålla fast vid ambitionerna att få bästa valuta för skattepengarna. Men det går inte att låtsas som det regnar när samhällets stöttepelare i form av lärare, läkare och poliser säger att nu är det nog.”
Och i likaledes liberala Dalarnas Tidning läser vi i ledaren ”Utvärderingsbyråkratiskt nonsenslänk till annan webbplats” att det är uppenbart att New Public Management lett till problem, inte bara i vården utan även i många andra offentliga verksamheter.

”Det understryks inte minst av företrädare för Läkarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Polisförbundet i en gemensam debattartikel i måndagens Dagens Nyheter.

Framväxten av allt mer omfattande kontroll- och utvärderingssystem går ut över verksamheterna, konstaterar artikelförfattarna. Läkare tvingas rutinmässigt registrera olika livsstilsfaktorer hos patienterna i stället för att göra professionella bedömningar. Lärare klagar över att kraven på dokumentation tar tid från undervisningen. Poliser får ägna sin arbetstid åt att rapportera in statistik eller prioritera brott som är lätta att lösa och som därför ger fina diagram i powerpointpresentationerna.

Utvärderingar och statistikinsamling behöver i sig inte vara ett problem. Men i många fall tycks statistiken bli ett mål i sig, snarare än ett instrument för att se om verksamheten bedrivs på rätt sätt. Läkarnas, lärarnas och polisernas roll blir att tillfredsställa utvärderingsbyråkratins aldrig sinande aptit på statistik, snarare än att använda indikatorerna som stöd i det egna arbetet.

I debattartikeln efterlyses dialog med regering och opposition om hur professionerna kan få en ökad roll i styrningen av de offentliga verksamheterna. Det är förstås vällovligt. Men vad som framförallt behövs är ett kulturskifte där verksamhetscontrollers och utvecklingsstrateger inser att de som vet hur en verksamhet skulle kunna bli bättre i de allra flesta fall är de som jobbar mitt i den."

I liberala Sundsvalls tidning läggs en stor del av ansvaret på cheferna i välfärdssektorn. I ”Cheferna måste ta ansvar och säga stopplänk till annan webbplats” läser vi:

”Ett tungt ansvar vilar därför på personer i verksamhetsledande ställning, som exempelvis rektorer, skoldirektörer, polischefer och ja, landstingsdirektörer. Hur kritiska är dessa personer till den byråkrati som deras medarbetare anser vara knäckande, eller som medarbetarna i alla fall anser hämmar möjligheterna att göra ett gott jobb?

Och om dessa ledande tjänstemän ser ett problem med överbyråkrati, vad gör de åt det?

Ingen sjukhusdirektör eller länspolischef kan utforma verksamheten helt efter eget huvud, men duktiga chefer hittar vägar och möjligheter att skapa ett bra arbetsklimat för sina medarbetare.

Om det är helt ogörligt med det nuvarande systemet, då måste dessa tjänstemän ta sitt ansvar och göra politikerna uppmärksamma på det och ge de förtroendevalda chansen att rätta till sina misstag.

Det är det chefer i offentlig sektor är till för.”

Slutligen konstaterar vi att i oberoende liberala Expressen skriver Malin Siwe som vanlig skarpt och lite på tvärs i krönikan ”Proffsen föll på eget grepplänk till annan webbplats”. Hon väljer att lyfta fram professionernas eget ansvar för att det kunde blivit så illa:
”Läkare, lärare och poliser måste erkänna sitt ansvar för bristerna i verksamheterna.

Annars kommer politikerna inte att känna den tillit som är nödvändig för att släppa på tyglarna och lita på professionerna."

Och hon avslutar krönikan med följande konstaterande:

"Det perfekta utvärderingssystemet finns inte. Inte ett fulländat ekonomiskt styrsystem heller. Det är möjligt att regelverken kan bli bättre med fackens hjälp, så politiker och administrativa chefer kan gärna samtala med dem.

Men total tillit - det kan bara den som förtjänar det få. Ett första steg är att proffsen erkänner att de inte alltid varit så proffsiga.”

Frågan är dock om det är ansvariga chefer och politiker som är kompetenta att kan ge tilliten och ansvar. Hittills har de varit rätt ... Oansvariga. Snarare ska man kanske lyssna till medborgarna, som jämte yrkesgrupperna har bäst koll på verkligheten. I det ljuset blir fackförbundens utspel en stark kritik mot dagens styrning och ansvar.

Och oavsett var man står i denna fråga är det tydligt att den ligger i samhällsdebattens mittfåra just nu.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla