Probleminsikten ökar, men lösningarna döljs

Finns det en låsning i frågan om lösningen för svenska skolas problem på systemnivå? Det tycks så. Några vill förneka behovet av systemförändringar när det gäller resursfördelning och ansvar för skolans kunskapsuppdrag. Istället vill man hålla fast vid det gamla systemet.

Publicerad Av

Idag ser vi exempelvis en kreativ rubriksättning på Dagens Nyheters debattsida när vi läser debattartikeln ”Vi säger nej till att göra den svenska skolan statlig”länk till annan webbplats av moderaternas utbildningspolitiska talesperson Tomas Tobé. Dock är faktiskt rubriken utan stöd i texten.

För nu säger ju faktiskt inte moderaterna nej i denna text till ett kommande ökat statligt ansvar för och finansiering av svensk skola. Istället är det så att allt de vill göra underlättas av - nej, snarare kräver -  ökat statligt ansvar. Dock är de lite för räddhågsna för att direkt ta tjuren vid hornen.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén väljer att gå ut i DNlänk till annan webbplats och tolka moderaternas artikel som ett klart nej, och hon går längre än så. Hon "beklagar detta att vår utbildningsminister går i otakt med sina regeringskamrater. Det håller inte att vara i ständig opposition, och verkligen inte mot sina egna."

Det är ett intressant ställningstagande och en tolkning som lär behöva justeras när vi närmar oss valet. Få insatta och initierade bedömare tror nämligen att partierna kan avstå från att tala om systemfrågor efter de omskakande PISA-resultaten. Att inte tala om förändringar av styrningen och ansvaret för skolan är knappast rimligt. Även om det finns de som hoppas.

Det är värt att lyfta fram vad två engagerade och kunniga  lärare skriver på Facebook idag som en reaktion på Tomas Tobés artikel:

Gymnasieläraren Helena Sjöberg skriver:

"Tror ett förstatligande är nödvändigt för att åstadkomma de förändringar som behövs. Det som Tobé säger i debattartikeln har vi hört väldigt länge nu. Ja, vi behöver öka lärarnas status, höja lönerna ordentligt, attrahera de mest lämpade att välja läraryrket, kunna ge alla elever det stöd de behöver. Ingenting tyder enligt mig på att kommunerna kommer att göra de nödvändiga lönesatsningar som behövs, det ekonomiska utrymmet finns inte i de flesta fall. Kommer tyvärr att hända väldigt lite utan att ansvaret överförs till staten. Detsamma gäller likvärdigheten."

Och grundskolläraren Maria Winnberg skriver

"Den där artikeln gjorde mig bara irriterad! Har han ens varit ute i skolvärlden de senaste 15 åren? Visst har vi elever som inte får den hjälp de behöver och självklart ger det dåligt självförtroende men snarare springer de eleverna runt och förstör arbetsron än böjer ner huvudet. Och vilka lärare har dålig utbildning? Ett fåtal kanske som kunde välja fritt och fick någon skum kombination av ämnen. Och de stackarna har ju faktiskt svårt att få jobb. Nej, genom att formulera sig som han gör undergräver man nog lärarna igen. Låt oss lärare få göra det vi är bra på nämligen att undervisa. Fast förstås för att kunna hålla bra lektioner behöver vi "håltimmarna" till att förbereda nästa lektion och ge oss gärna mer än en kvart om dagen till lektionsplanering så kanske det kan börja hända grejer?"

Lyssna på detta, alla räddhågsna som håller fast vid det gamla!

Många tecken finns ändå på att insikten om behovet av en annan styrning och ett nytt ansvarstagande börjar spridas. Vi noterar bland annat ett intressant och klokt skrivet inlägg om skolforskning av Widar Andersson, som tidigare varit ordförande för Friskolornas riksförbund.
I Folkbladet, där Andersson är chefredaktör skriver han i "Fritt skolval med politrukproblem"länk till annan webbplats att det nu förs en allt mer intressant vetenskaplig skoldebatt i Sverige:

"På samhällsnivå tycks däremot skolvalet vara helt otillräckligt för att skapa drivkrafter för förbättringar av de sämsta skolorna. Här behövs antagligen rejäla statliga kvalitetsinsatser. Forskning pågår."

Den kloka tidigare generaldiretören för Myndigheten för skolutveckling, Pia Enochsson,  skriver på Facebook att Widar Andersson är något viktigt på spåret:

"Sk skolforskare som det slarvigt hänvisas till i debatter har dessvärre sällan bidragit till att ge den vetenskapliga grunden för vad som är framgångsrikt för utveckling av skolan. Tvärtom vill jag påstå att de mest skapat förvirring hos lärarna genom att endera forska om annat än det som är viktigt för undervisningen eller att peka i två helt olika riktningar. Våga styra forskning mot det som har betydelse för läraren i klassrummet! Särskilt angeläget nu när ämnet metodik försvunnit i lärarutbildningen."

Det är alltid befogat att varna för de enkla budskapen. Egna och andras. Är det kanske dags för Widar och andra att stödja en satsning på nationell kunskapsskola på statlig grund, som ger likvärdiga villkor och krav på alla skolor? Det är ett välkommet stöd för Lärarnas Riksförbund.

Det centrala, är att få en nationell styrning av resurser. Även i en statlig skola, eller nationell skola, kommer kommunerna ha en viktig roll. Det som behövs nu är att SKL och andra kommer in i matchen. Tyvärr säger dock SKL gång på gång att kritik av skolan och skolsystemet bara är en "svartmålning". Frågan är hur ska man kunna lösa några problem alls med den inställningen?

Här borde socialdemokrater, moderater och andra lämna kommunpartiet och tänka på sitt större politiska uppdrag. Helt enkelt ta ansvar för landets utbildningsväsende och skola. De vore på tiden.



Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla