Kommunerna tar inte sitt ansvar

Staten gör kommuner passiva, eller rättare sagt kommunena tar inte sitt ansvar. Ett ansvar de har enlig lagen.

Publicerad Av

Det är förödande kritik som framförs i dag på Svenska Dagbladet Brännpunkt av det tidigare undervisningsrådet vid Skolverket, Gunnar Iselau, som bland annat varit projektledare för Skolverkets rapport ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken”.länk till annan webbplats

I sin mycket intressanta debattartikellänk till annan webbplats skriver han klart ut att kommunerna inte klarar ansvaret för skolan.  Iselau påpekar att:

"Enligt lagen har kommunfullmäktige det yttersta ansvaret för att skolan har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå nationella mål och kunskapskrav. Det är inte alla berörda som har det klart för sig."

Helt rätt analys, men återigen verkar det som om kommunerna ska ursäktas genom rubriken "Staten gör kommuer passiva" (som inte artikelförfattaren styr). Det är som om kommunerna och ansvariga kommunpolitiker inte ses som "riktiga" politiker, inte riktigt ansvariga. Kanske just eftersom ansvaret alltid kan skyfflas uppåt.

Det styrsystem som infördes med kommunaliseringen 1991 bygger på att staten sätter målen, huvudmannen (kommunen respektive fristående skolföretag) ger förutsättningar och rektorn och lärarna ansvarar för utbildningsprocessen.

Detta är ju en väldigt fin ansvarsmodell - på papperet. Men om denna lagstiftning och styrnings effekt blir en kommunal bidragsförväntan, som passiviserar kommunernas eget ansvarstagande, bör kanske styrningen och lagen ändras. Om kommunerna är oansvariga så bör man frånta dem även det formella ansvaret.

Anledningen till att staten tvingats ta ett ansvar är att man insett att det är en för stor förlust för samhället att bara låta det vara. Även om skolan en tid under 90-talet i stor utsräckning lämnades åt kommunernas godtycke är det inte längre aktuellt.

Gunnar Iselau skriver klokt:

"Även den kommunala styrningen av skolan har systemfel, som kan förklara det försämrade läget i måluppfyllelsen. En förutsättning för en fungerande styrning är att befogenhet och ansvar återfinns på samma nivå. I kommunernas styrning av skolan har dock makten (befogenheten) skiljts från ansvar. Makten över resurserna till skolan stannar kvar på högsta kommunnivå, medan ansvaret för skolans kvalitet förskjuts till en nämnd. Nämndens ansvar för att styra verksamheten överlåts i praktiken på förvaltningschefen. Förvaltningschefens uppgift att leda förvaltningens rektorer överlåts ofta till rektorerna själva. Om sedan rektorerna överlåter den pedagogiska ledningen till lärarna och lärarna överlåter lärandet till eleverna själva när dessa lämnas ensamma i sitt individuella arbete, så kan ansvaret för att ge eleven tillräckliga förutsättningar hamna hos föräldrarna. Vinstlotten blir då att ha föräldrar som är engagerade och kunniga i skolämnena.

Min erfarenhet är att inte alla berörda har klart för sig att det är kommunfullmäktige som enligt skollag och kommunallag har det yttersta ansvaret för att skolan har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå nationella mål och kunskapskrav. Det är kommunfullmäktige som har befogenhet och möjlighet att utifrån erhållna statsbidrag och med sin beskattningsrätt finansiera skolverksamheten så den har tillräcklig kvalitet. Det är därför i första hand kommunfullmäktige och dess beredande organ kommunstyrelsen som staten och dess skolmyndigheter ska kommunicera med och utkräva ansvar av. Vilket sällan sker.

Att kommunledningar inte har insikt om det ansvar de enligt skollag och kommunallag har, kan inte enbart hänföras till dem själva. När staten och statens skolmyndigheter vänder sig till lägre nivåer i den kommunala organisationen med kritik och ansvarsutkrävande, medför detta att kommunledningen inte är tilltalad och därmed inte känner sig berörd. Med resultat att inget händer, eftersom det är just kommunledningen som har makten och det yttersta ansvaret att agera för att vid behov förändra situationen."

Iselau vill se en styrning där de statliga och de kommunala nivåerna tar det ansvar som skollagen, tillsammans med kommunallagen, föreskriver. Det menar han skulle räcka för att åstadkomma en betydande resultatförbättring i den svenska skolan.

Ett annat alternativ är att vända på kuttingen och styra resursena direkt till skolorna och lärarna. Idag smygförstatligas skolan bakvägen genom att staten försdöker täppa till alla hål och briester som den kommunla nivån länmnar efter sig. Hur länge kan man fortsätta med detta? Är det inte rimligare att göra ett öppet skifte?

Frågan är om det alls är meningsfullt med ett kommunalt huvudmannaskap? Ett huvudmannaskap där de ansvariga ännu efter ett kvars sekel ännu inte lärt sig ta sitt ansvar?!

I vår nya regeringsform (RF 14:3) sägs följande om relationen stat–kommun: ”En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.”

Det kommunala självstyret är ett omöjligt hinder att riva för den som vill skolan väl. Bättre då att ändra styrningen helt och hållet. Därför bör skolan vara statlig.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla