Trots goda intentioner var inte kommunaliseringen av skolan bra

Vi ska inte missa ett friskt och välgörande klart inlägg som svar på de försök som görs för att "rädda ansiktet" på den mest kritiserade reformen av skolan i modern tid - den så kallade "kommunaliseringen" eller satsningen på kommunskolan.

Publicerad Av

Det är frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén som ofta skriver om skolan och som för några veckor sedan gick in i debatten om ökat statligt ansvar för skolan. Hon gjorde det på sajten SOS, Skola och Samhälle, med artikeln "Varför skolan bör återförstatligas"länk till annan webbplats.

Hultén fortsätter diskussionen efter artikeln ”Kommunaliseringen – ett försvarstal”länk till annan webbplats. Hultén är tydligt för ett "återförstatligande", som egentligen betyder ett nytt statligt ansvarstagande för skolan. Hon skriver bland annat:
”Jag inser att intentionerna för att kommunalisera skolan var goda men, precis som Olle Holmberg själv visar, så ger goda intentioner inte alltid de resultat man avsett.”

Hon inleder med det klarsynta konstaterandet:

"Generellt är det en mycket bra idé att flytta beslut så nära dem de berör som möjligt. Problemet är att de flesta kommuner är så stora att besluten i alla fall tas långt över huvudet på dem de ytterst berör – elever och lärare. Jag har själv suttit i barn- och utbildningsnämnden i den kommun jag bor (Uddevalla, med ca 50 000 invånare) under några år kring millennieskiftet. Den erfarenheten gav insikten att för en fritidspolitiker är det omöjligt att hålla sig insatt i situationen på, och förutsättningarna för, alla skolor, redan i en kommun av ganska medelmåttig storlek."

Vidare skriver Hultén:

"Eftersom jag vill att grundläggande pedagogiska mål och ekonomiska ramar ska sättas av samma instans – och jag inte kan föreställa mig att det skulle vara särskilt lyckat att båda dessa ansvarsområden skulle ligga på kommunerna – så landar jag i ett återförstatligande."

Dock är hennes mål inte "ökad statlig makt och kontroll", utan att "låta de enskilda skolorna i mycket högre utsträckning bli självstyrande enheter".

Och:

"För mig handlar återförstatligandet därför också om att avskaffa en byråkratisk nivå i kedjan. En statlig organisation och statliga mål för skolan behövs. En intern organisation och lokala mål behövs på den enskilda skolan. Jag har däremot svårt att se att en kommunal nivå automatiskt tillför något. Mer makt och frirum borde kunna skapas för de enskilda skolorna med en byråkratisk nivå mindre att förhålla sig till. Jag inser att det ändå kommer behöva samarbetas och existera organisationer på mer lokal nivå, men hur det ska se ut bör kunna bestämmas av skolorna själva, utifrån deras specifika önskemål och förutsättningar.

Avslutningsvis: när det finns problem i stora system så letar vi gärna efter de där rattarna att vrida på som gör så att allt bli bra på en gång. Kommunaliseringen tycks ha blivit en sådan ratt. Jag tror inte att frågan om fortsatt kommunal makt eller återförstatligande är så avgörande som många politiker och debattörer just nu vill ha den till. Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem. Jag hoppas därför att diskussionen om kommunalisering inte tillåts överskugga alla andra viktiga skolfrågor detta valår. En återförstatligad skola är bara en nyckel bland många, och vi behöver tänka efter noga innan vi drar igång ytterligare stora omvandlingar av den svenska skolan."

I mångt och mycket är det samma argumentation som Lärarnas Riksförbund har. Att enbart en förändring eller justering av finansieringen och statens ansvar för skolan skulle fixa allt tror ingen. Däremot är kommunskolan en reform som möjliggjorde flera andra reformer som idag kritiseras. Ett nytag och en satsning på skolan bör börja med att gå igenom och justera just denna reform.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla