Samverkan och balans mellan föräldrar och skola  

Föräldraansvar är en ofta debatterad och diskuterad fråga. Hur mycket ligger på skolan och hur mycket ligger på den enskilde föräldern att eleverna kan uppföra sig och visa respekt mot sin omgivning?

Hur mycket skuld ska den ensamme föräldern ta för att barnet är ”besvärligt”?

Frågan är inte enkel. Eller är den det?

Mamman Claudia Crowley Sörensson har i alla fall efter en dag i sin dotters skola sett att elever kan vara både våldsamma och kränkande mot skolkamrater och personal. Hon skrev om detta på sin blogglänk till annan webbplats som sedan blev en debattartikel i Expressen, ”Det är vårt ansvar att uppfostra barnen”länk till annan webbplats. Att barn är ouppfostrade ”tycker inte jag att vi ska skylla på skolan. Nu måste föräldrarna ta sitt ansvar och uppfostra sina barn”, skriver Claudia.

”Tar vi oss tiden att lära känna våra barn? Att uppfostra dem? Jag vill med detta uppmana föräldrar att acceptera att det inte finns några perfekta barn. Barn behöver vår vägledning och tid. Barnen behöver föräldrar som vågar säga nej. Ge barnen vägledning, din tid, uppmärksamhet och våga sätta gränser.

Skolan har saker de kan förbättra men det är dags för oss föräldrar att ta vårt ansvar, uppfostra våra barn och lära dem att respektera sina medmänniskor.”

Ja, frågan är, hur når vi en samverkan och balans mellan föräldrar och skola?

Idag läser vi i en replik där rektorn och före detta SO-läraren (och välkände skoldebattören) Johan Kant håller med. I sin debattartikel, ”Det är barnens rätt in absurdum som gäller”länk till annan webbplats, menar han att det finns fog för Claudias kritik av föräldrar.

”Jag kan bekräfta att det ser ut på det sätt som Claudia Crowley Sörensson beskriver i många skolor. Bilden av den auktoritära läraren har basunerats ut och det är barnens rätt in absurdum som gäller.”

Han skriver vidare:

”Ända sedan kommunaliseringen av skola som skedde på 90-talet har arbetsgivarnas företrädare Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort allt för att montera ner lärarprofessionen.

Det var länge så att det inte spelade någon roll vem som var lärare i skolan, utbildad eller inte. SKL:s paroll var rätt man på rätt plats och då spelade en formel lärarexamen ingen roll. Syftet var att hålla nere lärarlönerna och marginalisera lärarnas inflytande. Och man lyckades. Lärarkåren, som var en stark yrkeskår innan 90-talet, blev en tyst kår som sällan deltog i skoldebatten.”

Och hans avslutning citerar jag gärna:

”Men går det att göra något? Faktiskt ganska mycket. För det första måste föräldrar inse att deras ord och handling spelar stor roll. En förälder som alltid backar upp läraren bidrar till att stärka relationen mellan skolan och barnet, samt läraren.

En förälder som ständigt ifrågasätter läraren och skolan inför sitt barn och talar illa om skolan, kanske genom ryktesspridning, bidrar inte bara till att sänka läraren och skolan inför sitt barn, utan för hela närområdet.

Om man som förälder har åsikter om skolan eller läraren, ta kontakt med läraren och tala mellan fyra ögon. Även rektorer och skolchefer kan göra en hel del. Det viktigaste är att alltid backa upp sina lärare, det ska aldrig finnas några tvivel om detta. Skulle det vara så att läraren har gjort fel, får rektor och lärare tala om detta och lösa eventuella problem.

På statlig nivå finns det också en hel del att göra, till exempel att stärka lagstiftningen kring lärares yrkesutövande. Men det viktigaste är föräldrars inställning.”

Vad tycker du själv?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla