Tankar om hur skolan ska kunna räddas

Tillit till lärarna och ett statligt huvudmannaskap

Det förs en alltmer livlig debatt om att skolan måste reformeras och att gångna tiders misstag måste rättas till. Man talar om skolan som ett "utvärderingsmonster" och det förs fram olika tankar om vad som krävs för att rädda skolan.

Publicerad Av

Är kanske lösningen att de politiska partierna ska ena sig om att förstatliga skolan? Ja, det menar bland andra professor emeritus och regeringens särskilde utredare om skolans kommunalisering, Leif Lewin, som i veckan åter gick in i debatten. Han har säkerligen rätt i att om läraryrket åter ska bli attraktivt så räcker det inte att höja lönen.

I senaste numret av Dagens Samhälle skriver Lewin en intressant text med titeln länk till annan webbplatsAttacken mot lärarna, attacken mot skolan”länk till annan webbplats.

”Vi vet hur kommunaliseringen av skolan har gått. Det blev inte som man tänkte sig. Reformatorerna insåg inte eller ville inte inse att kunskapsförmedling förutsätter att lärarna åtnjuter respekt.”

Lewin beskriver hur auktoritära lärare sågs som en bromskloss. Det ter sig i dag ytterst märkligt att latinlektorn som kallades Caligula, en uppenbart psykiskt sjuk gestalt i Alf Sjöbergs film "Hets", kunde symbolisera bilden av en hel lärarkår. Men tidsandan var en annan då. Problemet var att den bilden satte sig.

Under tiden växte tanken på ett kommunalt huvudmannaskap för skolan i stället för ett statligt fram. Man skulle ”stimulera det lokala intresset för skolan och undanröja stelbent statlig byråkrati”. Trots att det fanns många som varnade för riskerna att en kommunalisering skulle sänka status och kvalitet för skolan så genomfördes denna reform som hade goda föresatser, men som inte föll väl ut.

Lewin beskriver hur skolministern Göran Persson med ”överlägsen taktisk skicklighet” splittrade facket och lyckades vinna majoritet i riksdagen med siffrorna 162 för och 157 emot. Året var 1989 och Lärarnas Riksförbunds lärare strejkade i protest och stora demonstrationer skedde utanför riksdagshuset.

Samtidigt påminner Lewin också om att kommunaliseringsreformen inte var utan förbehåll.

”Staten behöll en rad regleringar för att hålla uppe kvaliteten i skolan. Men när en borgerlig regering tillträdde 1991 tog man också bort dessa regleringar. Man kunde ha väntat sig att den borgerliga regeringen skulle upphäva den kommunalisering man så hårt bekämpat. Men ’Sveriges mest kompetenta regering’ som införde ’världens bästa skola’, som statsminister Bildt blygsamt formulerade det, var så fången av avregleringens evangelium att man i stället tanklöst tog bort varenda reglering man såg och införde friskolor.

Socialdemokratisk kommunalisering kompletterades med borgerlig kommersialisering. Det är svårt att tro att de entreprenörer som nu i sina skatteparadis började tjäna grova pengar på skolan vägleddes av några högre pedagogiska ambitioner. ”

Lewin påpekar att det var nu som New Public Management (NPM) infördes. Den kom för övrigt att styra inte bara skola, vård och omsorg, utan också polis och mycket annan verksamhet i den svenska gemensamma sektorn.

Det beskrivs att NPM hade ”avregleringar och privatisering som ledstjärnor och utvärderingar som korrektiv”. Meningen var att den nya förvaltningspolitiken skulle förnya och vitalisera den offentliga verksamheten. Lewin fortsätter:

”Vi vet hur det har gått. Det blev inte som man tänkte sig. Med professor Lena Lindgrens ord har i stället ett 'utvärderingsmonster' tagit makten - inte bara över skolan, som ännu en gång blev det första området för ett tankeexperiment, utan över hela den offentliga verksamheten: polisen, sjukvården, universitetet. Bedömningskriterierna lånas från företagarvärlden, vars mentalitet penetrerar och koloniserar skolans värld. I NPM-världen är alla misstänkta. Kostnaderna för utvärderingsverksamheten har blivit groteska och lärarna binds till datorerna för dokumentation i stället för att få tid att förbereda och genomföra undervisning. Den nya förvaltningspolitiken har blivit den slutliga attacken mot lärarna.”

Leif Lewin avslutar med att räkna upp en rad olika förslag på vad som ska göras. Alla kanske inte är lika genomtänkta, men alla är tänkvärda.

”Skolinspektionen borde koncentrera sin verksamhet till att värna elevernas rättigheter, till exempel beträffande mobbning, funktionsnedsatta och nyanlända, och inte ge sig in på utvärderingar av skolresultaten.

Lärarutbildningen borde utformas så att den lockar de bästa studenterna i stället för som nu ofta dem med lägst gymnasiebetyg.

De båda fackliga organisationerna borde slås samman så att lärarna talar med en röst.

Föräldrarna borde respektera lärarna och inte ringa kvällar och helger för att ifrågasätta undervisning och betyg ("Skolans största problem är föräldrarna").

De politiska partierna borde bestämma sig för att åter förstatliga skolan. Nu drivs frågan av en ohelig allians av Liberalerna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Särskilt Moderaterna har anledning till omprövning - men de styrs, liksom Socialdemokraterna, av tunga kommunalråd med deras speciella intressen.

Om läraryrket åter ska bli attraktivt räcker det inte att höja lönen. Viktigast är att alla nu visar tillit till lärarna. Hegel har som vanligt mer rätt än Marx.”

Debatten om skolan lär fortsätta. Fler röster än Leif Lewin hörs och kommer att höras. Bland annat har flera borgerliga debattörer gått ut och manat till självrannsakanlänk till annan webbplats.

Man kan lita på att Lärarnas Riksförbund kommer att fortsätta vara ledande i denna nödvändiga debatt. För en skola som för bra för lärarna är bra för eleverna – och det är bra för hela samhället.

”Är kanske lösningen att de politiska partierna ska ena sig om att förstatliga skolan?”


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla