Skolans arbete mot mobbning motarbetas av media

Här kommer förhandsinfo för er som arbetar med LR:s mediakontakter. I morgon, tisdagen den 12 december, publicerar Svenska Dagbladet en debattartikel av Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. Där kritiserar hon massmedia för dubbelmoral och för att man motarbetar skolans arbete mot mobbning.

Metta gjorde ett "Utspel" i SVT:s Agenda söndagen den 3 december och många stöttade henne redan då i kritiken mot den mobbningskultur som utvecklats i media och att den motverkar skolans arbete mot mobbning. Artikeln i SvD är en fortsättning på denna kritik.

Om ni tycker detta är viktigt så använd texten gärna som underlag när ni kontaktar lokala media och berättar om hur LR:s arbete mot mobbning ser ut. Berätta om lärarnas centrala roll i detta arbete och att skolan behöver stöd från det omgivande samhället.

Vänliga hälsningar

Zoran Alagic

- - - - -
Debattartikeln:

Mobbning – i skola och i media

Dokusåpornas säsongsavslutningar har duggat tätt. Eller ska man kalla dem mobbningssåpor. Har vi vant oss vid den mobbningen nu? Ser vi inte längre kopplingen till våra egna liv? Att det vi ser och läser påverkar oss i hur vi bedömer och uttalar oss om varandra.

Under de senaste åren har språkbruket förändrats. Ord som tidigare varit tabu är nu allmängods i underhållning på bästa sändningstid. Sex, grova svordomar och kränkande kommentarer är vardagsmat i såpor och tävlingsprogram.

Samtidigt förfasas vi över ett hårdare klimat i skolorna och det förväntas av skolan att se till att ingen elev mobbas, vare sig av kamrater eller vuxna. Detta är ett ämne som ständigt diskuteras inom skolan men också lyfts fram i medierna.
Tidningar kan publicera skakande reportage om mobbning, men samtidigt gottar de sig i kändisskandaler och tv-program, som visar hur den som inte presterar tillräckligt på kortast möjliga tid sågas vid fotknölarna.

Samhället förväntar sig tydligen att skolan ensamt ska klara av det eviga problemet – att barn mobbar barn. Men vilket ansvar har andra vuxna i uppgiften att forma unga människors syn på människovärde och relationer?

Om medierna bjuder unga tjejer på bilder av hur man med alla medel ska konkurrera ut varandra genom falskspel och utstuderat beteende - och visar unga pojkar att den är roligast som kan komma med de grövsta skämten på andras bekostnad – hur kan vi då tro att vi ska få skolelever som är beredda att satsa på samarbete, tillit till varandra och öppenhet inför olikheter?

I skollagen stadgar att var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde. Den lyfter fram människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, solidaritet med svaga och utsatta.
Dessa värden ska skolan förmedla. Ett tydligt uppdrag till oss lärare att bekämpa mobbning.

Men i skolan kan uttalanden och ageranden som förekommer i dokusåporna aldrig accepteras. Det uppstår alltså en kollission mellan skolans och mediernas förmedling av värden.

Som privatperson och förälder har jag kommit mobbning nära och personligen tagit illa vid mig. Bara det faktum att jag var längst i klassen under mina ”folkskoleår” innebar att jag ständigt fick utstå spott och spe från vissa skolkamrater.
Än idag tycker jag inte om att höra kommentarer om min längd. Ett ”du är lång Metta” kan göra mig iskall inombords och få mig att reagera som jag gjorde då - med tårar.

Som mamma har jag alltid varit känslig för signaler om mobbning i min närhet. Jag kan inte acceptera att ett barn – mitt barn eller någon annans – utan orsak utsätts för nedsättande omdömen eller helt enkelt tigs ihjäl.

Jag kan inte acceptera att barn tvingas uppleva det förfärliga i att närma sig en grupp kamrater för att få bli en del av gruppen, men tvingas konstatera att ryggar vänds mot dem och att kamraterna fnissande försvinner bort på skolgården. Kvar står det utfrysta och mobbade barnet.

Ett barn i 10-årsåldern går hem från skolan, full av intryck och vetskap om att läraren och klassen motarbetar mobbning. Men väl hemma tar barnet del av en mobbningssåpa på bästa sändningstid. Det gemensamma tv-nöjet är att titta på utröstningar och kränkningar av kandidater i till exempel Big Brother och Idol.
Vi tycks ha vant oss vid mobbningen. Det är länge sedan vi upprördes av Expedition Robinson.

Tillvänjningen gör att vi inte längre ser mekanismerna när till exempel en jury inför tv-publiken dömer ut förhoppningsfulla ungdomar som misslyckade. Ofta faller de i gråt eller rusar ut ur studion.

Behöver vi dessa mobbningssåpor?
Kraven på att skolan ska klara arbetet mot mobbning blir allt större. Samtidigt riskerar vi att förlora insikten om att också samhället utanför har ett ansvar. Risken är stor att samhället enbart skuldbelägger lärarna om vi inte klarar nolltoleransmålet mot mobbning.

Vi behöver välutbildade lärare för trygga elever. Skolan behöver många vuxna som kan ge de otrygga trygghet. Vi behöver kunskap om hur och varför mobbare uppstår och hur mobbningsoffer ser ut.

Skolminister Jan Björklunds futtiga tio miljoner kronor om året räcker inte för att sprida upplysning och skapa åtgärdsprogram mot mobbning. Det krävs betydligt bredare satsningar.

Men Jan Björklund, kom ihåg att mobbaren och hans offer möts också utanför skolan. Vad gör vi tillsammans för att mobbningen inte ska drabba våra barn?
Ska vi vara ärliga känner vi på oss och vet mycket väl när mobbningens mekanismer sätts igång. Det må vara på skolgården, i internets chattrum eller i medierna.

Vi föräldrar och andra vuxna måste reagera när vi ser och hör mobbning och sluta hylla dem som slår och kränker.

Det är inte roligt.

Metta Fjelkner
Ordförande för Lärarnas Riksförbund