Om att räkna pinnar och strössla lärarlegitimationer

Det kan väl ändå inte vara meningen med regeringens politik

Lärarutbildningen är ständigt aktuell i skoldebatten, även om den ibland får mindre utrymme än andra frågor på den skolpolitiska dagordningen. Anledningen till att lärarutbildningen diskuteras är självklart den omfattande lärarbrist som Sverige står inför och som tycks ha skapat något som närmast kan beskrivas som en besatthet hos politiker och andra aktörer att hitta olika ”snabbspår” och ”alternativa vägar” till läraryrket, vid sidan av de reguljära utbildningsprogrammen.

Januariavtalet har tillsammans med pandemibekämpningen definierat regeringens arbete de senaste åren. Varje punkt i avtalet ska genomföras, till varje pris och helst inom tidsplan. Punkt 56 i avtalet handlar om att lärarutbildningen ska reformeras. Även om punkten innehåller skarpa förslag när det gäller att öka kvaliteten och kraven i lärarutbildningarna, exempelvis mer lärarledd undervisning och mer fokus på metodik, så har man i praktiken hamnat rejält snett när det gäller ambitionen att utbilda fler och bättre lärare. Visst kastar lärarbristen en mörk skugga över arbetet att förbättra likvärdighet och resultat i svensk skola, men nu tycks lärarbristen ha lett till att ansvariga politiker på allvar gått vilse och helt tappat förmågan att se långsiktiga konsekvenser av sina beslut.

I remisspromemorian Ökad kvalitet i lärarutbildningen och fler lärare i skolan (U2021/00301) Länk till annan webbplats. finns förslag på en försöksverksamhet med en ettårig kompletterande pedagogisk utbildning (KPU). Syftet är kristallklart. Lärarutbildningen ska kortas ner så mycket det bara går, studenterna ska få sin examen och legitimation och sedan ut i skolan så fort som möjligt. Centrala delar i en reguljär lärarutbildning, kunskaper om betyg och bedömning, och en självklarhet som 30 poäng praktik (VFU), beskärs eller tas bort helt. Det är heller inte självklart att studenterna har med sig relevanta ämneskunskaper från tidigare högskoleutbildning när de antas. Trots detta får de som utexamineras från den här snabbutbildningen en examen och legitimation som är formellt lika mycket värd som de som läser ända upp till 5,5 år på den reguljära lärarutbildningen.

”Trots detta får de som utexamineras från den här snabbutbildningen en examen och legitimation som är formellt lika mycket värd som de som läser ända upp till 5,5 år på den reguljära lärarutbildningen.”

Svante Tideman

För att använda en polisterm tycks alltså regeringen ägna sig åt att ”räkna pinnar” för att visa handlingskraft mot lärarbristen. Vilka faktiska kunskaper de lärare som lämnar det utbildningspolitiska ”löpande bandet” har verkar ha mindre betydelse. Resonemanget blir dessutom smått obegripligt när man samtidigt högstämt säger sig vilja verka för högre kvalitet i lärarutbildningen och höja läraryrkets attraktivitet. - Det är ju bara en försöksverksamhet, kanske någon säger. Tyvärr visar erfarenheten att försöksverksamheter tenderar att förlängas eller i värsta fall permanentas, utan närmare eftertanke från politikerna.

Kritiken mot förslaget har dock varit massiv från flera håll. Lärosätena och lärarfacken har sågat förslaget jäms med fotknölarna i sina remissvar. Högskoleminister Matilda Ernkrans har hittills slagit ifrån sig kritiken, medan samarbetspartiet Liberalerna i alla fall tycks vara öppna för att ompröva förslaget. Jag hoppas att politiken inte bara omprövar, utan förpassar förslaget till den utbildningshistoriska papperskorg där det hör hemma.

Det finns en annan väg att gå om man vill värna lärarprofessionen och elevernas rätt till undervisning av välutbildade lärare. Lärarnas Riksförbund har lagt fram ett förslag om att inrätta ett nytt kompletterande lärarprogram (KLP). Det skulle kunna ersätta dagens alltmer splittrade satsningar och försöksverksamheter och erbjuda ett samlat utbildningsalternativ för de som av olika skäl inte behöver gå en hel lärarutbildning. Detta utan att rucka på värdet av en lärarexamen eller undergräva de reguljära lärarprogrammens attraktivitet.

Jag hoppas att Matilda Ernkrans och andra politiker har modet att ta vårt förslag på allvar. Fortsätter man istället på den inslagna vägen och strössla med lärarlegitimationer kommer det att devalvera lärarutbildningen ytterligare, vilket kommer att leda till ännu färre sökande till de reguljära lärarprogrammen, skapa ett b-lag ute på skolorna och med all sannolikhet sämre undervisning för eleverna. Och det kan väl ändå inte vara meningen med regeringens politik.

Svante Tideman
Förste vice förbundsordförande