Vi måste vänja oss av med obehöriga i klassrummet

Om de obehöriga inte skaffar sig erforderlig utbildning kan lärarbristen vara långt över 30 000 i mitten av 2030-talet

Delvis i skuggan av den intensiva debatten om skolmarknad och skolval fortsätter lärarbristen och det stora antalet obehöriga i skolan att vara ett bekymmer. Visst, prognosen för lärarbrist har reviderats, men enligt Skolverkets senaste rapport kommer det att saknas minst 12 000 lärare år 2035.

Den största orsaken till att siffran skrivits ner är förändringar i befolkningen. SCB bedömer nu att det kommer att vara 180 000 färre barn och ungdomar upp till 18 år än man gjorde bara för några år sedan. Prognoser bygger dock på antaganden, och kan förändras snabbt vid ett ökat barnafödande eller ökad invandring. Vem vet exempelvis hur kriget i Ukraina påverkar invandringen, och antalet barn och ungdomar i skolåldern de närmaste åren?

Även om den framtida bristen förutses bli mindre än tidigare är en brist på 12 000 lärare och förskollärare ingen siffra som ska förringas. Enligt Skolverket var andelen behöriga lärare i samtliga skol- och verksamhetsformer (bortsett från förskola och fritidshem) endast 72 procent år 2020. En viss andel av den obehöriga personalen har förvisso en pedagogisk examen, men för att uppnå full behörighet till år 2035 (i samtliga skolformer och ämnen) behövs det enligt Skolverket behörighetsgivande utbildning eller fortbildning för 24 000 heltidstjänster – utöver bristen på 12 000 heltidstjänster. Dessa 24 000 glöms ofta i debatten men är lika viktiga pusselbitar för att nå ett skolväsende med fullt behöriga lärare. Om de obehöriga inte skaffar sig erforderlig utbildning kan bristen alltså vara långt över 30 000 i mitten av 2030-talet.

Skolverket har i en annan studie tittat närmare på de obehöriga som undervisar i grundskolan. Läsåret 2020/21 var drygt 17 200 av undervisande personal obehöriga i samtliga undervisningsämnen inom skolformen, vilket motsvarar 29 procent av heltidstjänsterna. Nästan två tredjedelar av dessa saknar helt eftergymnasial pedagogisk utbildning. Även om hälften har en annan eftergymnasial utbildning är det endast en liten andel som har en tydlig koppling mellan sin utbildningsinriktning och de ämnen som de undervisar i. Resterande har antingen en gymnasial utbildning (43 procent) eller en förgymnasial utbildning (5 procent). Det betyder att behörighetsgivande utbildning eller fortbildning för denna grupp av obehöriga knappast får anses vara realistisk om vi ska nå målet att alla lärare skall vara behöriga för den undervisning de bedriver.

I debatten har olika lösningar för att komma tillrätta med bristen på behöriga lärare lyfts fram. Tankesmedjan Arena Idé släppte exempelvis en rapport 2021 som siktar in sig på friskolornas lägre andel av behöriga lärare och anser att det krävs en ekonomisk ”piska” i form av minskad finansiering via skolpengen till friskolor med låg andel behöriga lärare. Lärarnas Riksförbund konstaterade i rapporten Vem anställer en behörig lärare? från samma år att ekonomiska incitament visserligen har betydelse för huvudmännens benägenhet att rekrytera behöriga lärare men också att frågan är mer komplex än så. Det handlar inte minst om de luckor och kryphål som finns i dagens regelverk som gör det möjligt för huvudmän att inte göra tillräckliga ansträngningar att anställa behöriga lärare, eller i värsta fall kringgå regelverket. Problemet har inte blivit mindre genom diverse snabbspår, försöksverksamheter och förkortade lärarutbildningar som införts av regering och riksdag.

”I grunden är det både en utbudsproblematik (för få som vill bli lärare) och en efterfrågeproblematik (arbetsgivare som inte anstränger sig tillräckligt för att rekrytera behöriga lärare) som ställer till det för svensk skola.”

Svante Tideman

I grunden är det både en utbudsproblematik (för få som vill bli lärare) och en efterfrågeproblematik (arbetsgivare som inte anstränger sig tillräckligt för att rekrytera behöriga lärare) som ställer till det för svensk skola. Problemet som funnits i många år hamnade i blixtbelysning på grund av införandet av lärarlegitimationen och därmed skärpta behörighetskrav för drygt tio år sedan. Sedan dess har regeringar av olika kulörer försökt hitta lösningar för att snabbt få in fler i läraryrket. Detta trots att lärarutbildningarna sammantaget sedan länge utgör den volymmässigt största yrkesutbildningen i högskolan. Olika alternativa vägar till läraryrket har inrättats, lärarutbildningen byggts ut med fler utbildningsplatser och så vidare. Det senaste initiativet är inrättandet av en femårig försöksverksamhet med en ettårig kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) för den som vill bli grund- eller ämneslärare. Regeringen har valt att genomföra försöket trots massiv kritik från lärarorganisationerna, lärosätena och en rad andra aktörer. Kritiken handlar framför allt om att man sänker kraven för behörighet till utbildningen och skalar bort viktigt innehåll som normalt ingår i en lärarutbildning, vilket innebär en urholkning av såväl utbildningen som värdet av den för de studerande.

En alltmer vildvuxen flora av utbildningsvägar har således etablerats, något som känns igen från tidigare försök att erbjuda vägar till läraryrket utan att behöva genomgå en reguljär lärarutbildning. I slutet på 1990-talet och början av 2000-talet sjösattes till exempel SÄL (särskild lärarutbildning) och KUT (kompletterande lärarutbildning) i syfte att erbjuda alternativa vägar. Lärarnas Riksförbund har tidigare stått bakom flera av dessa initiativ, eftersom det ytterst handlat om att våra medlemmar behöver fler kollegor och att eleverna har rätt till undervisning av välutbildade lärare. Men inte till vilket pris som helst.

Nu har vi sannolikt kommit till en punkt där utbildningssystemet inte längre klarar av att hantera alla särlösningar som inrättats för att lösa lärarbristen. Lärosätena knorrar alltmer över hur deras långsiktiga planeringsförutsättningar sätts ur spel och svårigheter att upprätthålla kvaliteten i de olika utbildningarna. Lärarfacken oroas starkt över den ”balkanisering” av läraryrket som hotar, där vi riskerar att få ett ”B-lag” vid sidan av de lärare som genomgått ett reguljärt lärarprogram (förutom alla de obehöriga som redan finns i skolan). De studenter som tar stora studielån för att genomgå en reguljär lärarutbildning upprörs också med rätta över att andra erbjuds en mer eller mindre betald lärarutbildning. Att ansvariga politiker inte lyssnar och tar till sig dessa varningssignaler framstår som alltmer märkligt och kortsiktigt. Det saknas nämligen inte lösningar som både är mer hållbara över tid och som kan öka attraktiviteten i läraryrket.

Lärarnas Riksförbund har tagit fram ett förslag till ett nytt kompletterande lärarprogram (KLP) som i en samlad form skulle kunna omhänderta behovet av en utbildningsväg för de som tack vare tidigare ämnesstudier och yrkeserfarenhet inte behöver läsa ett helt lärarprogram. Förbundet har också beräknat hur många individer som skulle kunna utgöra målgruppen för ett sådant nytt program. Tiotusentals nya lärare skulle kunna utbildas, utan att vi behöver göra avkall på examens- eller legitimationskrav. I kombination med goda studiefinansieringsmöjligheter via det nya omställningsstudiestödet och befintliga statsbidrag för lärarfortbildning med mera kan KLP utgöra ett kraftfullt verktyg för att långsiktigt möta lärarbristen. Utöver detta krävs att legitimations- och behörighetsregelverket stramas upp, att det skapas ekonomiska incitament för arbetsgivarna att rekrytera behöriga lärare men också att rejäla och långsiktiga satsningar på arbetsmiljö, löneutveckling fortbildning och större autonomi för lärarkåren genomförs. Nu behövs bara modet hos beslutsfattarna att ta ett samlat grepp över lärarförsörjningen. För det finns ingen anledning för Sveriges elever att i all framtid behöva vänja sig vid att undervisas av obehöriga.

Svante Tideman
Förste vice förbundsordförande


Svante Tideman

1:e vice ordförande Lärarnas Riksförbund

Mejla