Sektorsbidrag för gymnasieskolan

Ett förslag till en modell för statlig finansiering

Att skapa ett sektorsbidrag för gymnasiet är svårare än för grundskolan. Bland annat har gymnasieskolan inte samma geografiska förutsättningar. Den är spretigare och dess program kostar olika mycket. I denna PM har Lärarnas Riksförbund byggt en modell som tar hänsyn till socioekonomiska faktorer och till hur personal-, material- och lokalintensiva de olika programmen är.

Lärarnas Riksförbund har i en annan promemoria presenterat ett förslag för hur ett sektorsbidrag för grundskolan skulle kunna se ut. De bärande principerna i förslaget är att resurserna måste fördelas efter kommunernas demografiska struktur, socioekonomiska sammansättning samt dess geografiska förutsättningar.

En fördelningsmodell utarbetades som tog alla dessa aspekter i beaktande. Data för beräkning av demografiska och geografiska förutsättningar hämtades ur den kommu­nal­ekonomiska kostnadsutjämningen och data över den socioekonomiska samman­sättningen av eleverna hämtades ur Skol­kommissionens arbete med ett socio­ekonomiskt index över landets grundskolor.

Sektorsbidrag för gymnasieskolan – Ett förslag till en modell för statlig finansiering

Att skapa ett sektorsbidrag för gymnasieskolan

Efter att grundskolans modell hade färdigställts inleddes ett arbete med att ta fram ett förslag även för gymnasieskolan. Att skapa ett sektorsbidrag för gymnasieskolan är i viss mening svårare än för grundskolan.

  1. För det första har de geografiska förutsättningarna inte samma betydelse, bland annat för att alla kommuner inte är skyldiga att vara huvudman för en egen gymnasieskola.
  2. För det andra är gymnasieskolan mer differentierad än grundskolan, framförallt genom dess olika program med väldigt olika kostnadsnivåer.
  3. För det tredje är eleverna, i kraft av sin högre ålder, mer benägna att dels gå en utbildning i en annan kommun, dels hos en enskild huvudman. Detta innebär, tillsammans med föregående punkt, att elevsammansättningen kan bli än mer segregerad i gymnasieskolan än i grundskolan vilket ställer högre krav på att resursfördelningen kan möta skillnaderna.

Riksprislistan och elevströmmarna mellan olika kommuner och huvudmän kan utöva en normerande effekt på kostnaden för gymnasieutbildningarna, oavsett vilka elever som faktiskt befolkar en viss utbildning.

Detta är en paradox som dagens finansieringssystem av gymnasieskolan inte förmår hantera; en viss gymnasieutbildning i en del av landet kan attrahera ett visst elevsegment som har mycket goda förutsättningar att klara utbildningen, och där alla resurser därför inte tas i anspråk, medan samma utbildning i en annan del av landet kan attrahera ett annat elevsegment som har sämre förutsättningar att nå målen och där utbildningen därför blir underfinansierad.

Det första som ett sektorsbidrag för gymnasieskolan måste ta hänsyn till är att de olika programmen i kraft av sig själva och deras karaktär kostar olika mycket att ge. Lärarnas Riksförbund anser att det finns tre dimensioner som måste beaktas. Dessa är hur personal-, material- eller lokalintensiva de är.

I modellarbetet har vi skapat ett socioekonomiskt index för gymnasieskolan, liknande det som SCB tog fram åt Skolkommissionen.

Likt Skolkommissionens förslag för grundskolan vilar detta förslag till sektorsbidrag för gymnasieskolan på att det tillförs nya medel till gymnasieskolan, medel som ska gå till att öka genomströmningen och förstärka likvärdigheten. Vi utgår i våra beräkningar från ett tillskott om 500 miljoner kronor per årskull, det vill säga totalt 1 ½ miljarder per år.

Undersökning nr LRUND171PM

Mer inom ämnet