Programmering — en skolreform utan program

En lägesbeskrivning efter två år med obligatorisk undervisning i programmering

Två år efter programmeringsreformen känner sju av tio matematiklärarna sig fort­farande osäkra på på att undervisa i programmering. Det visar denna undersökning. Det är tydligt att staten, som beslutar om skolans styrdokument, inte förberedde lärarna på reformen. Fort­bildningen brister fullständigt.

Publicerad

Lärarnas Riksförbund har låtit 559 högstadielärare och gymnasielärare i matematik svara på frågor om hur de värderar sin förmåga att undervisa i program­mering. Samma frågor ställdes i en undersökning 2017,länk till annan webbplats inför att program­mering skulle bli ett obligatoriskt moment i kursplanerna och ämnes­planerna i matematik.

Högstadielärarna

När det gäller de tre formuleringar om programmering som numera återfinns i grundskolans kursplan för matematik i högstadiet, svarar minst 70 procent av lärarna att de känner sig ganska osäkra eller mycket osäkra att undervisa i momenten.

Programmering – en skolreform utan program –  En lägesbeskrivning efter två år med obligatorisk undervisning i programmering


Vid värderingen av förmågan att undervisa kopplad till de tre formuleringarna är det dessutom över 40 procent som valt svarsalternativet ”mycket osäker”. Det är trots allt en liten förbättring jämfört med undersökningen från 2017, då de nya kursplanerna ännu inte hade börjat gälla. Då var det över 80 procent av lärarna som svarade att de kände sig ganska eller mycket osäkra på att undervisa enligt de tre formuleringarna om programmering. Detta framgår i rapportens diagrambilagan.

Gymnasielärarna

Också i gymnasieskolan värderar en tydlig majoritet av lärarna i matematik att de känner sig ganska eller mycket osäkra i förhållande till att undervisa enligt den formulering om programmering som finns i ämnesplanerna för matematik. Hela 68 procent värderar att de känner sig ganska osäkra eller mycket osäkra att undervisa i delmomentet, varav 41 procent valt svarsalternativet ”mycket osäker”.

Här syns en försämring, framförallt att det år 2020 är dubbelt så många som svarar ”mycket osäker” jämfört med undersökningen från 2017.länk till annan webbplats I stället är det färre som svarar ”ganska osäker”. Det kan bero på att det är först nu som gymnasielärarna faktiskt undervisat enligt de nya ämnesplanerna i matematik, vilket inte var fallet år 2017, och att det visat sig vara svårare än tidigare skattat. Detta är en skillnad mot högstadiet.

Lärarna om sin programmeringsundervisning

I högstadiet upplever yngre lärare, här definierade som 35 år eller yngre, att de är något säkrare på att undervisa i programmering än äldre lärare, medan det förhåller sig omvänt i gymnasieskolan, där äldre lärare känner sig säkrare att undervisa i detta moment i matematik.

Att det två år efter reformen inte syns tydligare förbättringar hänger sanno­likt samman med att lärarna inte fått tillräcklig fortbildning för att möta de nya kraven. 43 procent av lärarna svarar att de inte fått någon utbildning alls i programmering, vare sig det handlar om lärarutbildning eller fortbildning. Motsvarande siffra 2017 var 54 procent, vilket innebär en, i sammanhanget, mager förbättring.

Slutsatser

Två år efter att programmering infördes som obligatoriskt del­moment i matematik­undervisningen i grundskola och gymnasie­skola känner fortfarande en mycket stor andel av lärarna sig osäkra på undervisningen. Det är tydligt att staten, som ju är den aktör som beslutar om skolans styrdokument, inte på förhand förberedde lärarna på reformen.

När reformen väl är genomförd, vilket skedde 2018, är det ett delat ansvar mellan skolans huvudmän och staten att se till att lärarna får lämplig fortbildning för det uppdrag de är satta att genomföra genom undervisning. Såväl undersökningen från 2017 som den från 2020 visar tydligt att både stat och huvudmän satt lärarna i en situation som av många lärare upplevs som osäker.

När staten beslutar om en reform som påverkar skolans huvudmän ska staten enligt den så kallade finansieringsprincipen ersätta huvudmännen för merkostnader av reformen.

Till att börja med måste det betecknas som en direkt olägenhet och i förlängningen även merkostnad för huvudmännen, att lärarna inte fått fortbildning inför reformens genom­förande. Men inte heller efter reformen tycks satsningar ha gjorts i den utsträckning som krävs. Det handlar inte bara om att lärarna ska känna sig trygga i undervisnings­situationen, där lärarna självklart också har ett egenansvar, utan om att eleverna faktiskt har rätt till att få kvalificerad undervisning enligt kursplaner och ämnesplaner.

Detta är också ett exempel på de strukturella bristerna i det svenska skolsystemet. Dubbelkommandot med både stat och kommun som ansvariga har aldrig fungerat. Man kan fråga sig vems felet är att programmeringsreformen inte lyckats, och svaren kommer att variera, eftersom ansvarsuppdelningen haltar. Staten hävdar sannolikt att det är huvudmännens fel, då de har arbets­givar­ansvaret, och därmed det huvudsakliga fortbildningsansvaret, för lärarna. Skolans huvudmän skyller nog hellre på staten, som inför nya krav utan att ta konsekvenserna för detta.

Förslag

Två år efter reformens införande kan Lärarnas Riksförbund konstatera att varken staten eller skolans huvudmän fullt ut tagit ansvar för att de nya kraven om undervisning i programmering i kursplaner och ämnesplaner har omsatts i praktiken ute i skolorna. När det gäller sådant som kan betecknas som allmän kompetens­utveckling eller generell fortbildning har lärarna själva ett stort ansvar att upprätthålla sin kompetens.

Men om staten genom förändringar i styrdokumenten inför nya krav som kräver fortbildningsinsatser så måste staten tillsammans med huvudmännen ta detta ansvar, såsom ansvarsfördelningen ser ut i dag. Det dubbla ansvaret för skolan fungerar dock dåligt och därför vill förbundet att staten istället tar det fulla ansvaret för grund- och gymnasieskolan.

I avvaktande på ett statligt ansvarstagande för skolan kräver Lärarnas Riksförbund följande:

  • Staten måste finansiera en fortbildningssatsning, likt mattelyftet, för de lärare som har till uppgift att omsätta kraven på programmering i styrdokumenten till praktiskunder­visning. Detta kan inte ske via en rudimentär slant i de generella stats­bidragen till kommunsektorn, och det är heller inte till­räckligt att ställa några webbfilmer till förfogande på Skolverkets hemsida. Pengar måste öronmärkas för ändamålet, så att huvudmännen kan ge lärarna den tid till fortbildning som är nödvändig. Annars är det inte möjligt att upprätthålla kvalitet i fortbildningen.
  • Skolans huvudmän, det vill säga kommuner och friskoleägare, måste ge lärarna tid till fortbildning för att undervisningen ska kunna genomföras som tänkt och därmed leva upp till kurs­planerna och ämnesplanerna.
  • Ett nationellt professionsprogram behöver inrättas snarast, som bland annat har till uppgift att hantera lärarnas fort­bildningsbehov. Ett professionsprogram ska dels strukturera upp lärarnas karriärmöjligheter, dels se till att lärarkåren får relevant och högkvalitativ fortbildning för att kunna möta undervisningskraven. Ett utrednings­förslag finns redan, SOU 2018:17.

Undersökning nr LRUND182

Mer inom ämnet


För kommentarer och upplysningar

Pressjour Lärarnas Riksförbund

08-613 25 55