Lågstadielärarna om åtgärdsgarantin

Så fungerar Läsa–Skriva–Räkna-garantin två läsår efter start

Hösten 2019 sjösatte regeringen en satsning som skulle fånga upp låg­stadie­elever i behov av extra stöd i undervisningen. Exempelvis skulle tester hjälpa skolorna att upptäcka brister så att elever tidigt kan få stöd i undervisningen. Lärarnas Riksförbunds undersökning visar att garantin inte fått önskad effekt.

Lagom till Järvaveckan 2021 kan Lärarnas Riksförbund kan presentera den första stora lärarutvärderingen av den så kallade åtgärdsgarantin, även kallad läsa–skriva–räkna-garantin. Satsningen ska garantera tidiga stöd­insatser i förskoleklass och lågstadium och infördes i skollagen inför höstterminen 2019.

Reformen beslutades i syfte att stärka skolornas arbete med att ge förutsätt­ningar för alla elever att utveckla baskunskaper inom svenska och matematik. Olika typer av kart­lägg­nings­material, som är en del av reformen, är tänkt att leda till att stödbehov upptäcks tidigt så att eventuella special­pedagogiska insatser kan sättas in i.

 Lågstadielärarna om åtgärdsgarantin – Så fungerar Läsa–Skriva–Räkna-garantin två läsår efter start

Förbundet har givit undersökningsföretaget PFM Research i uppdrag att via en riktad webbenkät låta 1 000 lågstadielärare ur deras lärarpanel utvärdera reformen så här långt. Det är 1 000 webb-intervjuer som genomförts, och från urvalet i lärarpanelen motsvarar det 45 procents svarsfrekvens. Undersökningen genomfördes i april–maj 2021. Lärarsvaren visar att det är en lång väg kvar till en lyckad åtgärdsgaranti. Lärarutvärderingen kommer bland annat fram till följande resultat.

Sammanfattning av resultaten

  • Nästan hälften av lågstadielärarna, 47 procent, svarar att skolledningen inte anpassat verksamheten för den nya garantin, trots att huvudmännen fick ett extra år för förberedelse för implementering av reformen. Av dessa svarade 36 procent att inget gjorts åt en redan dålig situation och 11 procent svarade att förutsättningarna till och med försämrats. Detta har påverkat lärarnas arbete med stödinsatserna.
  • En del av förklaringen skulle kunna ligga i den bristsituation som gäller exempelvis speciallärare. Två tredjedelar av lärarna, 66 procent, svarar nämligen att det råder brist på speciallärare på den egna skolan. Lika stor andel upplever brist på elevassistenter. Det är alltså tydligt att många lärare behöver avlastning i klassrummet av olika slag, antingen via special­pedagogiskt stöd och/eller genom omfattande stöttning till enskilda elever via elevassistent.
  • Värt att notera är att 70 procent av lågstadielärarna i undersökningen uttrycker en brist­situation vad gäller lärarassistenter, en yrkesgrupp som annars är vanligare i högre stadier och i gymnasieskolan. Lärarna i lågstadiet upplever alldeles uppenbarligen ett behov av avlastning som en lärarassistent kan bidra med.
  • Över hälften av lågstadielärarna, 58 procent, uppger att stödinsatser oftast inte sätts in i rätt tid. Samma andel svarar också att stödinsatserna dessutom inte är tillräckligt omfattande, i relation till elevernas faktiska behov. Däremot uppger 62 procent att stödinsatserna, när de väl ges, är rätt utformade.

Lärarnas Riksförbunds slutsatser från utvärderingen

Den första lärarutvärderingen av åtgärdsgarantin visar med stor tydlighet att reformen inte givit det avtryck i lågstadiet som intentionerna föreskrev. Enligt lärarna i vår undersökning är bristen på relevant kompletterande personal – utbildade speciallärare för special­pedagogiskt stöd, liksom elevassistenter för stöttning av enskilda elever – ett hinder för att åtgärdsgarantin ska kunna förverkligas. Det innebär att den svenska skolan fortfarande dras med allvarliga problem när det gäller att ge alla elever det stöd och den utveckling de behöver för att garantera baskunskaper i lågstadiet gällande läsning, skrivning och räkning.

Det finns dessutom konkret anledning att oroas över lågstadielärarnas arbets­situation i form av de förutsättningar de ges för att klara av sitt undervisnings­uppdrag. Från statens sida gav man huvud-männen ett extra förberedande år innan reformen om läsa–skriva–räkna-garantin implementerades, detta för att ge dem möjlighet att anställa rätt och tillräckligt med personal för att åtgärds­garantins krav skulle kunna uppfyllas. Detta har tydligen inte skett i tillräcklig utsträckning, vilket drabbar både eleverna och klasslärarna i lågstadiet.

Det rör sig givetvis om ett delat ansvar mellan huvudmännen och staten, då det är staten som ansvarar för utbildning av lärare, speciallärare och special­pedagoger, men det är fortfarande huvudmännen som ansvarar för att anställningsvillkoren är tillräckligt attraktiva så att det lönar sig att utbilda sig till lärare eller vidare­utbilda sig till speciallärare eller specialpedagog.

Det faktum att lågstadielärarna i mycket stor utsträckning efterfrågar lärar­assistenter är också ett tecken på en mycket ansträngd arbetssituation. Arbets­givarna måste ta denna signal på stort allvar, då det i grund och botten handlar om elevernas rätt till undervisning av hög kvalitet, av välutbildade och legitimerade klasslärare med tid för såväl undervisning som för de arbets­uppgifter som är direkt knutna till kärnuppdraget. Det förutsätter tillgång till de personalkategorier som nu nämnts.

Förslag på insatser för att åtgärdsgarantin ska lyckas

Åtgärdsgarantin i förskoleklass och lågstadium är en av de viktigaste skolpolitiska reformerna som syftade till att höja kunskapsresultaten i den svenska grund­skolan. Förslaget väcktes och utreddes av den tidigare borgerliga allians­regeringen men genom­fördes i samförstånd av den nuvarande röd-gröna regeringen. Då det är tydligt att förut­sättningarna för reformens genomförande inte fanns på plats vid implementeringen, och inte heller nu, nästan fyra terminer senare, är det viktigt att rätt insatser sätts in.

Lärarnas Riksförbund föreslår följande åtgärder för att alla elever i behov av stöd ska kunna få det enligt åtgärdsgarantin:

  • En omfattande satsning på utbildning och anställning av speciallärare, i första hand i lågstadiet, men också i resten av grundskolan. Det handlar om att se över lön och arbetsvillkor i syfte att göra det attraktivt för lärare att vidareutbilda sig. Förbundet har sedan länge talat om ett behov av ytter­ligare 5 000 speciallärartjänster i grundskolan, med tonvikt på lågstadiet.
  • Inför nyckeltal för speciallärare och specialpedagoger i grundskolan och låt dessa nyckeltal variera beroende på stadium och faktiska behov, det vill säga den socio­ekonomiska elevsammansättningen. Alla kommuner och skolor har inte samma behov, och till stor del kan behoven förutspås genom en analys av en skolas elev­sammansättning. Förbundet presenterar ett mycket enkelt och översiktligt räkne­exempel på en rak fördelning av ytterligare 5 000 speciallärare i grundskolan, i ett avsnitt här under punkterna. Den fördelningen skulle alltså behöva justeras beroende på elevsammansättning och stadium.
  • Inför nyckeltal för gruppstorlekar i låg- och mellanstadiet, då forskning visat att en sådan reglering/begränsning av grupperna har gynnsam lång­varig effekt på pedagogiska resultat. Mindre klasser påverkar elevers engagemang och deltagande i undervisningen, då läraren får mer tid med varje enskild elev. Särskilt med tanke på den ofta heterogena elev­samman­sättningen i svenska skolor är begränsade klasstorlekar ett viktigt peda­gogiskt verktyg. Tillgång till lärare och annan personal är en förutsättning för att såväl individuella bedömningar som nationella prov ska kunna genomföras inom ramen för åtgärdsgarantin.
  • En översyn av klasslärarnas arbetssituation i lågstadiet med en beredskap att anställa lärarassistenter i betydligt större omfattning än vad som är fallet idag. Dock måste prioriteringen ligga på att få fram fler utbildade special­lärare och fler elevassistenter till de elever som har behov av en sådan. Det är tydligt att alltför stora krav idag ställs på klassläraren att hantera allsköns pedagogiska, specialpedagogiska och praktiska problem, och detta är inte hållbart. Klassläraren måste kunna fokusera på den ordinarie under­vis­ningen. Åter igen, åtgärdsgarantin förutsätter att det finns tillräckligt med lärare, då den kräver individuell bedömning av eleverna, samtidigt som resten av klassen ska undervisas.

Nyckeltal för speciallärare

Förbundet har tittat närmre på vad förslaget om 5 000 fler speciallärare i grundskolan skulle innebära utifrån befintlig elev- och personalstatistik från Skolverket för läsåret 2020/21. Vi har i exemplet även med de befintliga special­pedagogerna. Det fanns i oktober 2020 1 097 180 elever, 5 191 tjänstgörande speciallärare (varav 4 860 med examen) och 4 056 specialpedagoger (varav 3 887 med examen). Det motsvarar 211 (226) elever per speciallärare och 271 (282) elever per special-pedagog. Uppgifterna på skolnivå är inte lika exakta som den nationella statistiken, då personal-definitionerna ser något annorlunda ut, men en tentativ fördelning per stadium går ändå att göra med hjälp av den tillgängliga statistiken.

Lärarnas Riksförbunds förslag i figur 1 (sidan 5 i undersökningen) Pdf, 2 MB. skulle innebära reella förbättringar för undervisningens förutsättningar. 86 elever per speciallärare i F–3 skulle motsvara en situation där man kan ha minst en speciallärare per arbetslag. Idag är siffran ungefär 185 elever per speciallärare i lågstadiet. Notera att räkneexemplet inte fördelar de tillkommande special­lärarna med tonvikt på lågstadiet eller efter socioekonomiska behov. Detta behöver göras genom en mer noggrann framräkning av nyckeltal.

Undersökning nr LRUND205