Sök Sök
Meny Meny

Logga in

17 sep 2015

Att sänka kraven på lärarna löser inte skolans problem

Försvara lärarlegitimationen. Inför den anstormande lärarbristen har liberala tänkare börjat ifrågasätta vikten av utbildade lärare. Men vi får inte hamna i naivitetens träsk en gång till. Skolans problem kan inte lösas genom lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens, skriver Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund på DN Debatt.

Försvara lärarlegitimationen. Inför den anstormande lärarbristen har liberala tänkare börjat ifrågasätta vikten av utbildade lärare. Men vi får inte hamna i naivitetens träsk en gång till. Skolans problem kan inte lösas genom lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens, skriver Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

Det talas mycket om hur viktiga lärarna är för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Det borde talas ännu mer om det – och att vi måste satsa på att lärarna ska vara verkligt ämneskunniga, utbildade och behöriga för rätt ämne och skolform. Den fördjupade analysen av den senaste PISA-studien visar att skickliga, behöriga och legitimerade lärare är viktigare än hur många datorer som helst. Jag är tyvärr inte förvånad över resultaten som visar att Sverige fortsätter halka efter de främsta länderna. En elev som inte kan matematik blir inte bättre bara för att eleven sätter sig framför en dator. Det handlar om att ha tillgång till skickliga och kunniga lärare.

IT i undervisningen kan ha positiva effekter på elevernas lärande om verktygen är en naturlig del av ett pedagogiskt sammanhang. Det är viktigt att inse att det är skickliga lärare som skapar dessa och sätter verktygen – läromedlen – i sitt rätta pedagogiska sammanhang utifrån elevernas behov och de mål som ska nås. Detta visar tydligt att lärarens betydelse inte minskar med utvecklingen, utan ökar.

Att då som en del liberala debattörer gör, svamla om att behöriga lärare inte är så viktigt, är att vara ute och cykla.

På senare tid har vi sett flera ifrågasättanden av det som för de flesta av oss är en självklarhet, nämligen antagandet att lärarutbildning är en god förutsättning för att bli en bra lärare. Ett skäl till att detta lyfts just nu är förstås att den fullt ut genomförda lärarlegitimationen ställt frågan om tillgången på lärare på sin spets.

Efter skolstarten har medierna fyllts av rapporter om lärarbrist. Ifall alla vakanser ska fyllas med behöriga lärare kommer det att kosta, dels att utbilda fler lärare, dels att locka dem som lämnat yrket att komma tillbaka. Dessutom måste arbetsgivarna behålla dem som överväger att lämna sitt yrke.

Reaktionen från några liberala tänkare på detta tycks ha blivit – det har vi inte råd med! Andreas Bergström från centeranknutna liberala tankesmedjan Fores skriver på DN debatt: ”Det finns skolor som visar att en väg till bättre skolresultat kan vara att anlita duktiga pedagoger, som inte nödvändigtvis har formell kompetens men jobbar med färdiga läromedel och stöd från huvudlärare.”

Johan Ingerö och Jesper Ahlgren från liberala Timbro skriver på SvD Brännpunkt: ”I stället för att hjälpa eleverna skapar [lärarlegitimationen] ett privilegierat skrå och riskerar att göra den svenska skolan mer skada än nytta.” och ställer kravet: ”Avskaffa lärarlegitimationen och ge rektorer större inflytande över vem som kan anställas eller sägas upp.”

Professor Per Ödling uttalar sig i Ny teknik: ”Dagens grundskola är bra på att utbilda elever till att bli fabriksarbetare och professorer. Men dagens och morgondagens samhälle behöver annan kompetens. […] Eleverna skulle kunna undervisas på ett café eller ett bibliotek, och där får de hjälp av någon med pedagogisk utbildning, en coach. Men där behöver inte finnas ämneslärare. Webben står för ämneskunskaperna.”

Jag blir uppriktigt förvånad över att personer som själva till stor del nått sin framgång genom traditionell utbildning uttalar sig på detta sätt. Tonerna om läraren som handledare och coach och att ämneskunskaperna finns någon annanstans än hos lärarna hördes i debatten under 90-talet, när internet var nytt och den ekonomiska krisen en realitet. De senaste åren har i stället vikten av välutbildade, kunniga lärare slagit rot hos de flesta i skolsamhället.

Både Bergström och Ingerö/Ahlgren lyfter det faktum att forskningen inte lyckats bevisa att lärarutbildning verkligen har effekt. Det är en fråga som lyfts tidigare i den svenska debatten. Personligen vet jag att min lärarutbildning gjorde mig till en bättre lärare, i alla fall till en bra lärare betydligt snabbare än om jag bara försökt ”på egen hand” – och dessutom utan att flera årgångar elever tvingats utgöra försökskaniner. Samtidigt har jag som de flesta andra sett exempel på naturbegåvningar, men det kan vi säkert hitta i alla yrken utan att därmed anta att det är onödigt med utbildning.

Om vi tittar på ett antal länder med goda resultat i senaste Pisa-undersökningen så är det vanligare med en hög andel lärare med fullständig lärarutbildning än det omvända.

Det går inte påvisa någon entydig samvariation mellan Pisa-resultat och andelen utbildade lärare, men exemplen är tillräckligt många för att i alla fall övertyga mig om att utbildning gör skillnad.

Den lärarbrist vi ser i dag har sakta men säkert vuxit fram sedan reformerna på 1990-talet gjorde det enklare att ta in outbildade samt låta utbildade lärare undervisa i ämnen eller årskurser de saknade utbildning för. Samtidigt har det lönemässigt lönat sig bättre att utbilda sig till något annat än lärare. Statistik från Saco visar att det lönar sig bättre att börja arbeta efter gymnasieskolan än att utbilda sig till gymnasielärare.

Den akuta lärarbrist som blir synlig nu är en konsekvens av att Skolsverige dragit i nödbromsen! En så gott som enig riksdag fattade i mars 2011 beslut om att eleverna så långt det är möjligt ska garanteras undervisning av utbildade, behöriga lärare. Reglerna om lärarlegitimation skrevs in i skollagen.

På ett sätt var beslutet faktiskt inte alls så speciellt. Det hade redan tidigare stått i skollagen att endast den som har en lärarexamen fick tillsvidareanställas. Men när friskolereformen genomfördes fanns ett undantag för de då nya skolaktörerna, ett undantag som visserligen drogs in men som ändå resulterat i en helt annan syn på lärarbehörighet, en syn som uppenbarligen smittat av sig till de kommunala huvudmännen.

Det som nu krävs är att politikerna står fast vid reformen och att alla ansvariga inser att de ”inkörningsproblemen” vi nu ser måste klaras av. Vi får inte hamna i naivitetens träsk som drog ner skolan på 90-talet då man trodde att vem som helst direkt kunde anställas och kommunerna kunde ägna sig åt att experimentera med skolan. Det var då som den svenska skolan, som förmodligen då var en av världens bästa påbörjade sin resa utför.

Jag uppmanar politiker och skolansvariga att slå fast att Sverige behöver utbildade behöriga och legitimerade lärare. De måste också vara beredda på att ta ansvar för att det ska bli verklighet.

Den svenska skolans problem och den anstormande lärarbristen kommer nämligen inte lösas genom att vi ställer lägre krav på lärarnas utbildning och kompetens. Istället måste det ställas högre krav på arbetsgivarna för att de ska satsa på högre och konkurrenskraftiga lärarlöner och bättre arbetsvillkor. Då kan vi få ännu fler begåvade studenter att vilja bli lärare – och även få de många lärare som lämnat yrket att vilja komma tillbaka.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund

För kommentarer:
Bo Jansson ordförande Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 61

För upplysningar:
Zoran Alagic, presschef Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 00

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Ansvarig för sidan: Helena Linge

Sidan senast uppdaterad: 2017-05-22 15.32

Ansvarig redaktör för sidan: Peter Käll