Sök Sök
Meny Meny

Logga in

Hur blev tre miljarder mer i lön ett problem?

Om regeringen valt att dela alla de avsatta miljarderna lika på alla landets lärare hade man urvattnat reformen till några hundralappars löneökning per individ, skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Åsa Fahlén i Expressen.

Genomförandet av Lärarlönelyftet har mötts med misstro i lärarkåren. Mycket ilska har riktats mot hur reformen är utformad och medlemmar frågar oss ”hur kan ni gå med på detta”? Vårt svar är att det behövs en kraftfull löneuppvärdering av lärarna, men huvudmännen har inte velat ta tillräckligt ansvar för det. Det är den bistra sanningen.

Rektor Kristina Bergman Alme (25/10) ska rikta sin ilska mot rätt håll, nämligen mot skolförvaltning och kommunpolitiker. Huvudmännen satsar inte som de borde på de lärare som inte får del av de statliga pengarna.

Även rektorerna har blivit lämnade i sticket och fått orimliga förutsättningar från förvaltningen och politikerna i kommunerna. Många rektorer har på grund av oklar strategi från huvudmannen hamnat i kläm gentemot sina lärare. Många huvudmän hade kunna vara betydligt tydligare med att detta är en satsning där vissa blir utvalda – på goda grunder, inte en satsning där vissa blir bortvalda – på oklar grund.

Både den här och den förra regeringen har valt att göra satsningar som påverkar lärares lönebildning. De två reformerna, karriärstegsreformen och lärarlönelyftet, är statens försök att lappa och laga där huvudmännens ambitioner under decennier varit för låga. Vi vet alla att lappa och laga är en metod som har sina begränsningar, men det har trots allt inneburit totalt 4,5 miljarder kronor ytterligare i lön till lärare.

Om regeringen hade valt att dela alla de avsatta miljarderna lika på alla landets lärare hade man inte bara blandat sig i den svenska modellen för lönebildning, man hade också urvattnat reformen till några hundralappars löneökning per individ.

Dessutom hade det sänt en tydlig signal till huvudmännen om att de inte behöver ta ansvar för den generella uppvärderingen av lärarlönerna.

Lärarlönelyftet är en statlig satsning och regeringens ansvar, men det är upp till huvudmännen hur den hanteras. Hade Lärarnas Riksförbund fått råda hade staten kunnat vara mycket tydligare med till exempel kriterier kring erfarna lärare och att utbildning ska löna sig. Men i diskussioner med arbetsgivarna, som alltid vill ha så öppna kriterier som möjligt, kom vi överens om fyra kriterier.

De är exempel på vad som kan utgöra en särskilt skicklig lärare och minst ett av dem ska vara uppfyllt för att en lärare ska kunna omfattas av just denna satsning. Därmed inte sagt att lärare som inte uppfyller dessa kriterier är dåliga, ett antagande som tyvärr alltför ofta gjorts i debatten kring satsningen.

Det är också helt klart att pengarna inte räcker till alla lärare som uppfyller något av kriterierna. Många duktiga lärare kommer att bli utan lärarlönelyftet – och här är det upp till huvudmännen att svara upp mot de behov som finns!

Ännu kan de huvudmän som hittills hanterat reformen slarvigt göra rätt. Denna vecka är sista chansen att ansöka om statsbidrag inom Lärarlönelyftet. Det betyder att de måste satsa egna medel så att fler lärare kan lyftas och att se till att de löneökningar som ges blir permanenta.

Låt oss inte blanda bort korten! Det handlar om ett bristande arbetsgivaransvar och en felaktigt lönesatt lärarkår. Nu försöker staten hjälpa till och erbjuda skolans ansvariga huvudmän en katalysator genom att avsätta flera miljarder kronor årligen till höjda lärarlöner. Skolhuvudmannen borde ta denna chans. Om man vill ha kvar makten över skolan måste man visa att man kan ta det ansvaret.

Åsa Fahlén

Ordförande Lärarnas Riksförbund

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Du vill spara följande sida som genväg

Ansvarig för sidan: Helena Linge

Sidan senast uppdaterad: 2016-11-15 10.16

Ansvarig redaktör för sidan: Peter Käll