Sök Sök
Meny Meny

Logga in

24 apr 2013

Nationellt ansvar för svenska skolan krävs för att stoppa ökande skillnader mellan svaga och starka

Kunskapsklyftorna ökar i Sverige. Skolan blir allt mer ojämlik. Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora. En orsak är den svenska skolans decentralisering. Staten måste ta ett större ansvar för att stärka skolan och lärarna. Alla elever ska ha en chans att lyckas i den svenska skolan, skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, i Public Service Review.

Skolans organisation och resursfördelning i Sverige är oöverblickbar och splittrad. Sedan skolan decentraliserades och valfrihetsreformen genomfördes på 1990-talet har flera olika studier visat att den också blivit mer ojämlik och segregerande. Kunskapsresultaten har samtidigt sjunkit kontinuerligt. Detta är ett stort problem.

Till exempel vädjade i början av året högskolelärare i historia till staten om hjälp då de ser att kunskaperna i svenska försämrats kraftigt hos dagens studenter – och det har inte med dyslexi eller etnisk bakgrund att göra. Ansvaret för detta kan inte heller bara läggas på de enskilda individerna, utan det är strukturen och inriktningen på undervisningen som varit felaktig under lång tid i skolan.  

Vi kan se att skillnaderna i svensk skola ökar kraftigt mellan dem som klarar sig allra sämst och dem som klarar sig allra bäst. Ansvariga politiker och skolhuvudmän måste börja betrakta skolan som en nationell angelägenhet och se till att alla elever – oavsett socialklass, utbildningsbakgrund eller etnisk bakgrund – ska ha samma chans att klara sig i skolan och nå så långt som är möjligt.

Det är inte förvånande att de vars föräldrar har lägst utbildningsbakgrund klarar sig sämre och att de vars föräldrar har högre utbildningsbakgrund klarar sig bättre i skolan. Det är väl känt att föräldrars bakgrund påverkar barnens resultat. Det är knappast bara i Sverige detta förhållande gäller.

Men utvecklingen visar nu också att skillnaden mellan de svagaste och starkaste eleverna har ökat påtagligt bland elever från hem utan avslutad grundskoleutbildning.

Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst har ökat med över 30 procent. Det är resultatet i Lärarnas Riksförbunds rapport ”Du får ingen andra chans.”

Det finns stora skillnader i hur mycket resurser de olika kommunerna lägger på skolan och det finns ingen samsyn när det gäller resursernas storlek och fördelning. Lärarnas Riksförbund har tidigare utarbetat en nationell finansieringsmodell för grundskolan som ska se till att tillräckliga resurser garanteras undervisningen för att upprätta en likvärdig skola. Vi kommer nu gå vidare och under året presentera en utvecklad, mer konkret modell.

Att uppnå ett system där elevbakgrund inte spelar någon roll är kanske inte möjligt. Men internationella undersökningar, nationella utvärderingar och vår rapport visar att den svenska grundskolan har haft en högre grad av likvärdighet, men att skillnaderna ökat och resultaten försämrats. De senaste 20 åren har en rad skolreformer genomförts i Sverige parallellt med att elevsammansättningen förändrats. Prestationerna har inte förbättrats för någon elevgrupp, snarare tvärtom.

En mycket viktig förklaring är att det svenska skolsystemet som hade mycket goda resultat, under början av 1990-talet förändrades från att vara ett av västvärldens mest centraliserade system till att bli ett av de mest avreglerade systemen.

Denna utveckling har inte gynnat eleverna eller samhället i stort. En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre.

Lärarnas Riksförbund, som organiserar majoriteten av lärarna i grundskolans senare år och gymnasieskolan i Sverige, vill ha en nationell kunskapsskola med en statlig huvudman. Därför ser vi mycket positivt på de statliga satsningar som pågår på skolans område.

Det gäller exempelvis införande av statlig lärarlegitimation, statlig finansiering av karriärtjänster med höjda löner för lärare och statlig finansiering av lärarnas kompetensutveckling.

Men i främsta rummet handlar det inte om mer pengar till skolan, utan att de resurser som satsas måste användas på ett sätt som optimerar elevresultaten. Resurserna måste i allra största uträckning satsas på undervisningen.

Det är dock grundläggande att lärarna får bättre löner och arbetsvillkor, eftersom svenska lärare i grundskolan och gymnasiet haft en löneutveckling som varit klart sämre än andra jämförbara yrkesgruppers. Svenska lärarlöner är sammanpressade både avseende år i yrket och skolform som lärare återfinns i. Svenska lärarlöner står sig slätt mot andra svenska akademikerlöner i jämförelse med hur andra OECD-länders lärarlöner står sig mot sina respektive övriga akademikerlöner. De svenska lärarna har en lägre inhemsk köpkraft än lärare i andra europeiska länder.

Föga förvånande söker sig allt färre studenter till lärarutbildningarna. En viktig fråga är hur vi lockar fler att söka till lärarutbildning med inriktningar där det råder, eller kommer att uppstå, brist på lärare. Det handlar framför allt om ämnen som teknik, fysik, kemi, biologi och vissa språk. När det gäller rekryteringen till yrket vore det också önskvärt med en jämnare könsfördelning, andelen män i lärarkåren har minskat under lång tid.

Vi har tidigare haft stora problem med hur lärarutbildningen är organiserad. Nu när vi fått igenom krav på en tydligare utbildning riktad mot olika lärargrupper, förskola, grundskola, ämneslärare och yrkeslärare finns möjlighet att mer fokusera på att utveckla utbildningens kvalitet.

Tidigare sågs läraren av arbetsgivarna mer som en enhetslärare där det heller inte var så noga med behörigheten i ämne och skolform. Detta ändras nu med införandet av en lärarlegitimation. En central reform för att höja kvalitén i skolan.

Man kan säga att Sverige är ett exempel på det forskningen visar, nämligen att hög likvärdighet samvarierar med höga kunskapsresultat, och minskad likvärdighet med låga kunskapsresultat.

Här framstår vi som ett motsatsland till Finland. Det finska skolsystemet visar att en hög grad av likvärdighet också ger höga elevprestationer. I Sverige där vi har decentraliserat ansvaret för skolan och ökat skillnaderna så har också har kunskapen sjunkit stadigt under de senaste tjugo åren. Ironiskt nog hade Sverige tidigare just det system som Finland hållit fast vid, det vill säga läraren i centrum med ett starkt mandat att leda undervisningen.  

Det är värt att påpeka att i Sverige har decentraliseringsivern varit helt politiskt driven. Men nu när resultaten sjunker i internationella mätningar står inga politiker bakom denna utveckling, utan säger sig oroas av den. Synd att de inte tänkte på det tidigare.

Lärarnas Riksförbund har varnat för att släppa det nationella ansvaret för skolan – och våra medlemmar strejkade mot det första decentraliseringsbeslutet 1989 om att kommunalisera skolan. Idag finns det 290 kommuner i landet, och lika många skolhuvudmän för den svenska skolan. Därtill kan läggas otaliga friskolor som även de styrs efter eget huvud. Detta är inte ett system som utjämnar skillnader och lyfter alla elever för en bred och ökande kunskapsutveckling. Det är ett system som delar upp, splittrar och sänker resultaten.

Lärarnas Riksförbund menar att:

1) Staten måste ta ett betydligt större ansvar för kvaliteten i undervisningen i landets skolor. Det kräver ett riktat statligt uppdrag utan hänsyn till kommunala prioriteringar och ambitioner.

2) Inom en tydlig struktur måste skolor och lärare få ökad frihet att pedagogiskt avgöra hur undervisningssituationen anpassas på bästa sätt. Inför ökade möjligheter att avgöra om undervisning i halvklass eller mindre undervisningsgrupper ska inrättas. Särskilt i lågstadiet, men även i skolor där segregationen är stor bör det vara aktuellt i de högre årskurserna.

3) Staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar så att dessa kan förbättra sina resultat. Det kan handla om extra medel för åtgärder, men också rekrytering av extra lärare.

4) Elever som nyligen har kommit till Sverige måste få betydligt mer stöd och hjälp för att klara skolan.

Lärarnas Riksförbund tror på den svenska skolans framtid. Tack vara den ändå höga standarden har det också tagit lång tid för effekterna av försämringarna att synas tydligt. Om rätt åtgärder nu genomförs så kommer svenska skolan åter snart att finnas i toppen.

Vi driver därför bland annat nu på för en ny finansieringsmodell som ska göra att tillräckliga och rätt använda resurser, går till undervisningen och lärartid med eleverna.

Ett stort problem är att man i de politiska partiernas ledningar låst sig vid att inte röra huvudmannaskap och styrning av skolan – detta trots att flera undersökningar visar att partierna går i kraftig otakt med sina väljare. Här måste flera svenska partier tänka om, bland annat statminister Fredrik Reinfeldts eget styrande parti, moderaterna.  

Det är nu också nödvändigt att stärka lärarnas autonomi. En välkommen förändring av lärarrollen är på gång, från att på 90- förväntas vara handledare där eleverna uppmanades söka kunskap på egen hand, till att idag åter vara en behörig lärare som undervisar och leder rätt.

Men för att säkra denna utveckling behöver vi en starkare nationell styrning med ett direkt uppdrag till lärarna. Det är en nödvändig väg ut och fram för svensk skola.

Metta Fjelkner
Ordförande i Lärarnas Riksförbund

För kommentarer:

Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 68

För upplysningar:

Zoran Alagic, presschef Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 00

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Ansvarig för sidan: Helena Linge

Sidan senast uppdaterad: 2014-01-15 15.02

Ansvarig redaktör för sidan: Peter Käll