Sök Sök
Meny Meny

Logga in

13 mar 2014

Skjut inte budbäraren - lyssna på lärarnas kritik

På nytt angriper Per-Arne Andersson Lewins skolutredning. Det är tydligt att SKL inte förmått ta till sig det faktum att det finns en både bred och djupgående kritik mot hur kommunerna missköter uppdraget med att leda och ta ansvar för den svenska skolan, replikerar Bo Jansson på Lärarnas Riksförbund.

REPLIK. Det är med förvåning jag läser SKL:s avdelningschef Per-Arne Anderssons nya angrepp på professor Leif Lewins utredning Staten får inte abdikera från skolan i en debattartikel i Dagens Samhälle 13 mars . Återigen uttrycker han missnöje med att utredningen landar i allvarlig kritik mot kommunernas förmåga att leda och ansvara för skolans kunskapsuppdrag.

Om nu Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte kan förlika sig med att det finns en bred och allmän kritik mot hur kommunerna ansvarar för skola i hela vårt avlånga land, så vore det bättre om de i stället för att skjuta in sig på en av budbärarna, professor Leif Lewin, tar tag i sitt eget ansvar som talesperson för 290 disparata kommuner. Kommuner och huvudmän för skolan som satsar på skolan i väldigt olika grad och med olika förutsättningar såväl avseende intresse, kunskap och ekonomi.

Det sätt som SKL agerar, med förnekelse och anklagelser om ovetenskaplighet syns tyvärr peka på en oförmåga att ta sitt fulla ansvar. Det längsta SKL verkar kunna gå är att säga att man vill samtala med staten. Men det krävs mer för att möta kritiken mot kommunerna som huvudmän än att klaga på Lewins gedigna utredning. Den stora frågan som jag önskat att Per-Arne Andersson fokuserat på är bristen på tillit mellan lärarna och skolans huvudmän, kommunerna. När utomstående tvingats gå in i de ofta svåra avtalsförhandlingarna som medlare de senaste åren har de också vittnat om att det finns stora problem i förtroendet mellan parterna inom skolans område. Det saknas tillit och det är just tillit och förtroende som bygger en framgångsrik skola.

En av flera förklaringar, men en viktig sådan, är den hårdföra kommunaliseringen av skolan, som Lewin konstaterat varit misslyckad. En annan är oförståelsen om vad läraryrket egentligen handlar om. Dagens ansvariga kommunpolitiker inser inte vad som konstituerar en bra lärare och vad denne behöver för att klara sitt samhällsbärande uppdrag. Frihet, förtroende och ansvar är de centrala delarna. Inte övervakning, misstro och detaljstyre. När en del kommuner i 2010 års avtalsrörelse ville införa stämpelklockor för lärare såg vi en förskräckande syn på vår yrkeskår. Med en sådan skolhuvudman behöver lärarna inga fiender.

Ser man läraryrket som ett akademiskt och kvalificerat yrke med stort krav på självständigt ansvarstagande så blir alla förslag som utgår från kontroll och övervakning absurda. Men om det ses som ett tjänstemannayrke ingående i en industriell kommunal organisation av utbytbara enheter, så blir det inte ett problem.

Vi lärare vill att det ska finnas tid att utveckla vår undervisning i samarbete med kollegorna och få möjligheter att se på varandras lektioner och sen få tid att diskutera vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra. Lärare vill bli sedda och få återkoppling från skolledningen. Under alla våra år som lärare har vi hört så många kolleger uttrycka sin besvikelse över att allt det arbete man gör så sällan kommenteras, beröms eller uppmärksammas av skolledningen.

Vi befinner oss i en brytningstid där allt fler inser hur viktiga lärarna är. Det är ett ansvarsfullt uppdrag som kräver behöriga lärare med djupa ämneskunskaper och goda förmågor. Och dessa lärare måste ges rätt förutsättningar. I det ingår respekt och stöttning. Inte övervakning och kontroll. Lärare måste i stället få mer frihet och möjlighet att själva avgöra hur arbetet ska läggas upp. Läraryrket bygger på engagemang och kunskap. Släpp lärarna fria och ge dem tid och möjlighet att förbereda sig och samverka kring sina ämnen med sina kollegor. Då kommer också elevernas resultat att förbättras.

Men i Per-Arne Anderssons inlägg ser jag ingen förståelse för detta. Då är det inte så konstigt att åtta av tio lärare vill se att staten tar det övergripande ansvaret för skolan.

Svensk skola behöver en aktör som har huvudansvaret, i stället för ett splittrat skolsystem som i dag. En aktör som kan låta lärarna och rektorerna ta ansvaret i klassrummet och i skolan där arbetet måste göras. Inte i kommunhusens kontor. Helt enkelt en aktör som kan ge en professionell styrning och ledning. Det har inte svensk skola i dag.


För kommentarer:
Bo Jansson ordförande Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 61

För upplysningar:
Zoran Alagic, presschef Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 00

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Du vill spara följande sida som genväg

Ansvarig för sidan: Helena Linge

Sidan senast uppdaterad: 2014-04-02 11.54