Sök Sök
Meny Meny

Logga in

18 aug 2008

Ta ansvar för kulturen i skolan

Kommunerna klarar inte sitt ansvar för skolan och kulturen. Det skapar orättvisor och slår sönder grunden för det demokratiska samhället. Det anser regissörerna Stina Oscarsson och Suzanne Osten tillsammans med Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner, författaren Barbro Lindgren förre chefredaktören Arne Ruth.
I skolpolitiken och i kulturpolitik ställs på sin spets vilka värderingar som råder i samhället: om vi menar allvar med människans lika värde och om vi tror på demokratin.

Vi menar att kommunerna inte klarar ansvaret för skola och därmed för en viktig del av kulturpolitiken. På så vis kan man säga att hela grunden för det demokratiska samhället slås sönder.

Givetvis är inte skolan den enda vägen till bildning. Men den är den mest tillgängliga vägen för bildning för den som inte har med sig vana och redskap hemifrån. Vi får emellertid gång på gång bevisat att segregationen ökar. Vi vet att lärare vill ge sina elever kulturupplevelser, men att den kommunala ekonomiska sparivern ofta sätter stopp för dessa ambitioner.

Marknaden som styrmedel bör inte vara vägledande princip för ett lands skolsystem. En likvärdig skola med hög kvalitet är ett nationellt intresse. Skolan skall enligt vår mening vara kompensatorisk, i alla avseenden. Just därför måste staten garantera att skolan erbjuder kulturupplevelser för dem som aldrig annars skulle få ta del av dessa.

I ett enbart marknadsstyrt system ryms inte begrepp som bildning och visdom. Det fria valet fungerar inte eftersom människan inte enbart styrs av vårt förnuft. Det finns därför områden som skola, kultur och miljö för vilka staten faktiskt måste ta ansvar och peka ut riktningen i vilken man vill att samhälle ska gå. Vilka värden som ska vara våra riktmärken.

Utvecklingen går idag i motsatt riktning. I Stockholm har antalet teaterbesök av elever i grundskolan minska med närmare 60 % de senaste två åren. Den enda stadsdel som ökar något är Östermalm.

Det finns exempel på skolor där en eldsjäl som brinner för värden som konst och bildning och lyckas bygga en fungerande verksamhet och där medvetna föräldrar sedan sätter sina barn i dessa skolor. Men vill vi inte ge alla samma chans?

När kommunerna fick ansvar för skolan, hamnade lärarna i ett besvärande dubbelkommando. Kommunpolitiker vill forma skolan efter eget huvud. Tillfälliga majoriteter sätter upp lokala mål, som inte speglar de som riksdagen har beslutat. Den kommunala ekonomin avgör ambitionsnivån.

Men skolan är en del av Sveriges infrastruktur och vi har som nation inte råd med att elevernas kunskapsutveckling äventyras.

Tidigare hade lärare ett tydligt nationellt uppdrag som innebar stor integritet. Elevens bästa och en bra undervisning var den självklara ledstjärnan för varje lärare. Nu pressas lärare till att ta hänsyn till politikers eller ägarnas oro för att få ekonomin att gå ihop. Att visa dåliga resultat är inte populärt. Att rekrytera elever blir viktigare än att stå upp för de mål som Sveriges folk har beslutat om.

Varför vill vi att staten skall ta ett större ansvar för skolan och därmed för elevers möjligheter att få del av ett kulturutbud? Svaret är enkelt. Elever i exempelvis Stockholm kan — om de har tur — få ett eller flera teaterbesök under ett läsår. Men för elever i en kommun i landsorten är villkoren helt annorlunda. En biljett kostar mer än anslaget för kultur per elev och kostnaderna för resan till teatern är inte budgeterad.

Lägg därtill att "sista bussen" till hemmet gått för länge sedan när teatern eller konserten slutar. Då inser de flesta att kultur i skolans regi är uteslutet. Ett ökat statligt ansvar för skolan och därmed för kulturutbudet för elever skulle ge alla Sveriges elever samma chans till kulturupplevelser.

Friskolereformen bidrog till ökad konkurrens, men också till ökad segregering. Många kommunala skolor drabbas när välmotiverade elever byter skola och man står kvar med stora kostnader. Stora summor läggs nu på marknadsföring istället för undervisning. Oavsett vad man tycker om valfrihet, så kan man inte blunda för konsekvenserna. Om skolan skall vara en öppen marknad, behövs en rättvisare finansiering, där vi kan ha inflytande och ta andra hänsyn än den rena valfriheten. Därför vill vi ha större nationell likvärdighet.

Det finns de som talar om att ett förstatligande av skolan skulle innebära många praktiska problem samt att lärarna inte har tid med en sådan reform. Men tvärtom skulle ett ökat statligt ansvarstagande underlätta förutsättningarna för lärararbetet.

Däremot påverkar det kommunpolitikerna som ogärna vill släppa ifrån sig makt. Sanningen är att kampen om framtidens skola tyvärr handlar om makt och prestige istället för vad skolan ger till eleverna och samhället.

Vi behöver en skola som kan ge utbildning av hög kvalitet samt bildning och kultur till alla elever. Vi behöver en skola som försvarar demokratin och stärker våra ungdomars möjligheter i livet.

Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen
Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund
Barbro Lindgren, författare
Reine Lööf, regissör
Arne Ruth, skribent, f.d. chefredaktör Dagens Nyheter
Stina Oscarsson, regissör Orionteatern
Suzanne Osten, regissör Stockholm Stadsteater
America Vera-Zavala, dramatiker

För kommentarer:
Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 68
För upplysningar:
Zoran Alagic, presschef Lärarnas Riksförbund, 070-262 27 00

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Du vill spara följande sida som genväg

Ansvarig för sidan: Helena Linge

Sidan senast uppdaterad: 2014-01-15 15.03

Ansvarig redaktör för sidan: Peter Käll

Mer på Internet
› Läs mer om vanliga
  frågor och förmåner