Äppeldomen

Ett rättsfall om tillsynsplikt

I fallet NJA 1988:586 prövades frågan om en lärare, vid utövning av sin tillsynsplikt, gjort sig skyldig till misshandel.

Under en lunchrast i en högstadieskola uppehöll sig flera elever i ett kapprum i närheten av skolans matsal. Det hade serverats äpplen som efterrätt och några av eleverna kastade äpplen på varandra.

En skolvärdinna skyndade i väg till matsalen och begärde hjälp av någon lärare för att lugna de elever som kastade äpplen. En av lärarna begav sig genast till kapprummet.

Efter att äppelkastandet upphört bad läraren två av eleverna, som enligt vad läraren uppfattat hade varit med och kastat äpplen, att följa med till rektorsexpeditionen. Läraren ansåg att ett tillrättavisande inte borde ske i kapprummet.

Den ene av eleverna, som satt på en bänk, vägrade att följa med och sade sig var oskyldig. 

Läraren tog tag i den sittande eleven i nacken vid håret, för att se till att eleven kom på fötter. Eleven reste sig motvilligt, men gjorde ingen ansats till att börja gå.

Läraren tog då ett nytt tag med måttlig kraft om elevens nacke och gjorde en lätt fösande rörelse i riktning mot expeditionen. Eleven skrek ”aj” och började snyfta. När eleven slutligen började gå mot expeditionen rörde läraren eleven inte vidare. 

Lärarens avsikt hade inte varit att bestraffa eller skada eleven utan endast att visa vem som bestämde. 

Som stöd för åtalet åberopade åklagaren ett läkarintyg där det framgick att det uppstått en viss rodnad i nacken på eleven. Det uppgavs också i målet att eleven haft nackspärr dagarna före händelsen, vilket läraren inte känt till. 

Tingsrätten fann att smärta, ömhet och rodnad visserligen hade uppkommit, men ansåg också att en lärare måste ha en viss rätt att fatta tag i elever. Gärningen var därför enligt tingsrättens mening inte att bedöma som misshandel och läraren frikändes. 

Åklagaren överklagade målet till hovrätten. Läraren fälldes där till ansvar för misshandel. Vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet fann hovrätten dock att det var uppenbart att någon påföljd (straff), för det ringa våld som läraren begagnat vid tillfället, inte var erforderligt. Med stöd av en undantagsregel i brottsbalken eftergavs därför påföljden helt. 

Läraren överklagade till Högsta domstolen och begärde att åtalet skulle ogillas. 

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att lärarens ingripande stått i god överensstämmelse med skyldigheten som lärare att vaka över elevernas uppförande och ordning.

Högsta domstolen fann dock i likhet med hovrätten styrkt att den smärta som läraren tillfogat eleven varit av sådan intensitet och varaktighet att den nått upp till vad som är straffbart och fastställde därför hovrättens beslut om misshandel. 

Efter att därefter i domen ha erinrat om det förbud mot aga som förut funnits i skolförfattningarna, anförde Högsta domstolen slutligen att det dock fick förutsättas att en lärare vid utövning av sin tillsynsplikt inte kunde vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev, även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation. Var gränsen för det tillåtna i så fall ska dras är osäkert och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet.   

Slutsatser av Högsta domstolens dom: Läraren hade i det aktuella målet tagit i för hårt och därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Högsta domstolen anser dock att en lärare, om det är nödvändigt, bör kunna få använda ett visst mått av tvång mot en elev i sin tillsynsfunktion

Som ett mått på omfattningen av det tvång som kan accepteras hänvisar Högsta domstolen till ”lindrigare förfaringssätt” som i och för sig kan betecknas som våld enligt brottsbeskrivningarna för ofredande och olaga tvång, jämförbart med att läraren tar tag i elevens arm.

I domen NJA 2009:79 konstaterar Högsta domstolen att ”Eftersom uttryckligt lagstöd saknas får utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp inom skolverksamhet som grundas på utförande av tillsynsplikten vara klart begränsad.”